Att salta en mimare

Jag var inte på sjukhuset idag (förutom en sväng dit på morgonkvisten för att slipa ner min något för höga tandfyllning), men enligt mina kursare som var där så hade min "porfyri"-patient haft flera anfall, prover hade tagits och skickats, och nu trodde läkaren så mycket på min porfyrihypotes att de inte vågar återinsätta krampmedicinen (som är kontraindicerad vid porfyri).

Tyvärr ska patienten tillbaka till sitt hemsjukhus för fortsatt utredning men jag hoppas innerligt att provsvaren kommer skickas hit också inom de närmsta veckorna så att jag får veta hur det gick!

Mötte några kursare som är placerade på en annan avdelning och de frågade mig hur det gick med min porfyripatient. Rykten sprids snabbt även på stora sjukhus. 

Första dagen på neuro, och allt jag ägnat mig åt är internmedicin.

Vi hade två inskrivningar delat på två kandidater idag, och arbetsskygg som jag är så blev jag lättad över att vår lottning innebar att jag fick dela patient med en annan kursare. Vi trodde att det skulle bli en enkel inskrivning inför en epilepsiutredning, men efter att ha läst det första stycket av inremissen så hade vi en solklar differentialdiagnos på gång: porfyri! Världens roligaste diagnos. Ok, inte för patienten, men ändå. Iofs, litegrann för patienten också, de har ofta haft sina problem länge och är glada att någon åtminstone kan sätta namn på det.

Hursomhelst, efter att ha delgett överläkaren vår misstanke gav han oss uppgiften att leta upp en internmedicinare som kunde informera oss om hur man ska utreda för porfyri. Nu visste jag ju förstås redan det efter att ha fått den roliga chansen att ringa porfyricentrum på Karolinska i somras (porfyri är KUL!) men han ville ändå att vi skulle få allt bekräftat. Så vi begav oss till Hematologen på våning 2 där de tydligen inte alls utreder porfyri, blev hänvisade till Gastro på våning 9 där en helt grön ST-läkare hänvisade oss till sin överläkare som just rymt till mottagningen på bottenvåningen… men på mottagningen fanns han inte enligt en hjälpsam sekreterare som hänvisade oss till andra delen av sjukhuset (fast lyckligtvis fortfarande på bottenvåningen) där han hade sitt kontor. På kontoret fanns ingen alls, men i samma korridor fanns andra gastroläkare som hänvisade oss till en helt annan läkare tvärs över korridoren… som till slut kunde informera oss om hur man provtar för porfyri. Vilket jag, som jag nämnde ovan, redan visste. *suck* Men i ärlighetens namn var det rätt kul att springa runt och leka detektiver ett tag.

Så imorgon ska vi informera sköterskorna hur man ska provta, och så har vi fyllt i en remiss som är alldeles exemplarisk (= den innehåller anamnes, vilket överläkaren tyckte var lite onödigt). Tyvärr tar porfyrianalyser tid så det är inte säkert att vi är kvar när svaren kommer. Det vore så oändligt coolt om vi har lyckats ställa rätt diagnos efter att hon utretts i så många år av så många olika läkare. Tyvärr visar det sig säkert att det inte alls är porfyri som är hennes diagnos utan bara tråkiga "krampanfall UNS".

Verkligheten liknar inte sjukhusserierna tillräckligt mycket. 

Fick mitt anställningsavtal för sommaren i brevlådan häromdagen. Som en glad överraskning står det "fri hyra" som löneförmån - hur bra kan det bli egentligen? Bra lön, veckopendlingsavstånd, trevliga arbetskamrater och nu gratis möblerad lägenhet!

Lägenheten räknas som en skattepliktig förmån, så jag ringde pappa för att höra om jag skulle räkna med det som en inkomst när jag ansöker om skattejämkning och fick en lång komplicerad förklaring om avdrag för dubbelt boende, skatt på löneförmåner osv. Kontentan var att han inte tyckte att jag skulle bry mig om att räkna in det när jag jämkar, samt att han skulle hjälpa mig med deklarationen nästa år.

Det är vuxenpoäng på att ha nått den fas i livet när man inte längre bara kan klicka i "ja" och skicka in deklarationen som den är. Tur att pappa har så grym koll på sånt där.

Fan vad mycket det är att göra den här veckan. Både ÖNH och Ögon har hemtentor som ska lämnas in imorgon, så jag satt hela dagen igår och letade svar till ÖNH-tentan i tron att jag hade vettiga anteckningar till Ögontentan från en tidigare pluggsession och därför kunde koncentrera mig helt på ÖNH. Vilket visade sig vara lite dumt eftersom jag idag insåg att mina anteckningar till Ögontentan var helt urusla och mest bestod av stödord som jag inte mindes vad de stod för (på en fråga hade jag bara skrivit ordet "retina", vilket dessutom var fel) så jag fick göra om det mesta. Jag har fortfarande några frågor kvar, men de är enkla och om jag inte hinner färdigt så kan jag alltid skriva av från någon annan.

Dessutom har vi haft ÖNH-case, som handlade om skalltrauma med ansiktsfrakturer och alla aspekter kring det. Jag är kass på anatomi vilket märktes när handledaren började pressa mig lite på de frågor jag hade hand om. Det är för övrigt en kickass handledare vi har, han är rolig och bra, ser alltid till att ta sig en massa tid och låter oss aldrig komma undan med vaga standardsvar och memorerade grejer från böckerna. Helt enkelt en människa som handleder med principen "ask the next question". 

Och eftersom vi har casevecka och alltså har lite mer flexiblelt schema så har jag bokat in inte mindre än två fyratimmars tandläkarebesök - ett i förrgår och ett imorgon. Det i förrgår resulterade i en tand som är "tillfälligt" igenfylld och som ska borras upp igen nån gång till hösten. Tydligen är den så fylld av karies att man riskerar att gå igenom till pulpan och bli tvungen att rotfylla om man jobbar mer med den, så den är igenlagd med ett material som ska stimulera bildning av tertiärdentin (dvs nybildning av tand, antar jag) och sen igenklistrad med ett material som är så flytande vid applicering att det inte kan bygga upp en "ny" tand utan bara bristfälligt fyller ut den gapande krater som är min tand. Min tunga vill inte låta den där kratern vara ifred och eftersom tanden ifråga sitter ganska långt bak i tandraden så ser jag ut som ett mongo när jag gör det (jag menar det inte bara som en generisk politiskt inkorrekt självförolämpning, det ser bokstavligen ut som att jag har Downs när jag håller på att utforska mina ruttna tänder med tungspetsen). 

Det gör för övrigt fortfarande ont i den tanden - jag vet inte om det är normalt eller ej. Ska fråga imorgon, när hon ska ge sig på ytterligare en tand. Two down, three to go! 

Spelkväll hos Luna i förrgår kväll. Jag vann inte i något av spelen vi spelade, men det var kul ändå. Vi borde skaffa hem fler sällskapsspel.

Igår hade vi yrselseminarium hela dagen, med tre olika yrsel-case fokuserade på allmänmedicin, ÖNH resp. neuro. Intressant, men jag var så trött att det kändes som att jag nog inte fick ut 100% av det hela.

De senaste dagarna har diskussionen rört sig rätt mycket om de knäppskallar som florerar kring (i) läkarutbildningen. Jag vet inte om det har blivit fler eller om jag bara inte hört talas om dem förut, men det känns nästan lite läskigt. Här är en liten översikt:

1. ST-läkaren som har problem att skaffa barn med sin fru och som berättar om detta i detalj för alla kvinnliga läkarstudenter han handleder (japp, mig också) med frågor om hur man får tag på en yngre kvinna som är fertil så att han kan dumpa sin fru. Skickar även mail som han blir väldigt upprörd om han inte får svar på, röriga osammanhängade totalsjuka mail där han babblar om "drömmar och fantasier" som bara kan tolkas på ett sätt. Säger att han absolut inte vill stöta på sina kvinnliga kollegor (syrror och läkare) men verkar inte inräkna studenter i den kategorin.
2. Läkaren som blivit avstängd för att ha föreläst med 2,9 promille i kroppen - vi vet inte vem det är men det ryktas att det är en ÖNH-läkare. Har tydligen fått legitimationen indragen två gånger tidigare för missbruk av alkohol och läkemedel.
3. Kirurgen med puristiska åsikter som underhåller sina kandidater med fakta om hur viktigt det är med rasrenhet, samt synpunkter på hur studenterna i fråga uppfyller just detta.
4. Studenten som gått termin 8 ca 7 ggr vid det här laget och som slutat göra tentorna utan bara mest driver omkring. Ingen vet varför han inte gör termin 8-tentan. Har nu börjat termin 9 utan att ha klarat termin 8 - vi får väl se hur det går.
5. Sist men inte minst - psykopatstudenten som har hotat en person i kursledningen att våldta henne om han inte får fortsätta studera. Har enligt rykten tidigare dömts för misshandel. Ägnar sig åt stalkerbeteende gentemot sina kursare och har "jag vet var du bor" som personligt motto. Tänker bli gynekolog.

…. och patienterna ska vi inte tala om.

Så var det överstökat. Jag skickade ett mail igår kväll för säkerhets skull där jag förklarade hur läget var och att jag skulle ringa henne på förmiddagen idag. Vilket jag gjorde, strax efter att jag sett kroppens minsta ben plockas ut under en stapedektomioperation. Kroppens minsta ben är väldigt gulligt, och väldigt litet.

Hon sa att hon nästan hade gråtit blod när hon fick mitt mail, men att hon ändå uppskattade att jag hörde av mig till henne (hmm… jag hade inte ens insett att jag hade alternativet att bara maila och sen aldrig höra av mig).

Så nu kan jag slappna av och ägna mig åt ÖNH-grejer och fantasier om pengar. Jag fick förresten reda på att en riktigt trevlig kursare ska jobba tillsammans med mig i sommar så det här jobbet verkar ha alla tänkbara fördelar.  

Jag har fortfarande inte fått tag på människan som jag ska ge nobben. Men jag har fått tag på en annan av sekreterarna på Psyk och hon lovade att prata med henne så fort hon dök upp. Vilket enligt ryktet blir imorgon. Så hela ångestpaketet är framskjutet tills imorgon bitti. I väntan på det har jag ringt medicinavdelningen och tackat ja, så nu väntar jag på att få papper från dem.

Något som lindrar denna materiella själs ångest betydligt är en rolig grej som min pappa förklarade för  mig idag - skattejämkning. Om jag lämnar in en ansökan om skattejämkning baserat på min preliminära årsinkomst (vilken inte blir så hög med tanke på att jag arbetar två månader per år) så kommer jag få ut ca 22600 kronor i månaden efter skatt. Plus jourkomp.

Den som sa att pengar inte gör en lycklig visste inte vad han pratade om. *aaaaahhh* 

Idag har jag varit på ÖNH-avdelningen och skrivit in två patienter. Inte mycket att orda om. Sen tog patienterna slut och jag smet in på operation istället (efter en rejält tilltagen fikapaus). Så nu har jag sett det folk pratade om på eftermiddagsmötet igår - abrasio av adenoid. Vår handledare berättade att han svimmade första gången han såg en sådan… men jag lyckades iaf hålla mig på fötterna. Det ser ruskigt brutalt ut när man skrapar bort den där stackars grejen, speciellt när det som den här gången är frågan om en pytteliten patient på ca 2 år. Det ser ut som att man ska bryta nacken av patienten när man kör in den vassa öglan och skrapar bort adenoiden. ÖNH-kirurgi kicks ass.

Fick även närvara vid en tracheostomi av en patient på IVA - intressant och lite småblodigt. Har aldrig sett en tracheostomi förut, men jag ska hänga på op hela dagen imorgon så förhoppningsvis hinner jag se en till, och kanske få assistera till och med. Om jag kommer ihåg hur man knyter suturer, vill säga. 

Den här helgen är alldeles osedvanligt ångestfylld. Jag kan bara inte släppa taget om rädslan inför det jobbiga samtalet på måndag morgon då jag ska ringa och tala om att jobbet jag glatt tackat ja till nu är dumpat till förmån för något bättre.

Jag förestället mig varenda detalj, hur den jättetrevliga sekreteraren kämpat med schemat och nu bara vill ha de sista detaljerna för att med en lättnadens suck kunna lägga det åt sidan och säga att "skönt, nu är det här ordnat inför sommaren" - och så ringer jag och förstör hennes planering. I hennes senaste mail till mig förklarar hon glatt att hon preliminärt har planerat in den veckan jag önskade vara ledig… och när jag läste det så steg ångesten till ett outhärdligt crescendo så att jag nästan tappade andan. Vad fan är det med mig?

Jag försöker plugga, men koncentrationen spricker oavbrutet. Jag kan inte sova, det krävdes 50 mg Lergigan för att klubba ner mig inför natten igår kväll och natten till imorgon lär bli än mer outhärdlig. Jag har ringt och ältat problemet med mamma, pappa, Storebror, Snövit, Ace och Silver och alla säger att de förstår, att det nog kan hända att jag får utstå lite irritation men att ingen dör av att någon blir arg på en och att det bara är att bita ihop och ta itu med det så snart jag kan på måndag morgon. Och så är det ju, självklart. Jag kommer inte dö. En okänd människas vrede kan inte skada mig (om inte människan håller i ett vapen och befinner sig inom ett rimligt avstånd från mig). Självklart kan jag inte tacka nej till 5500:- mer i månaden bara för att jag har råkat tacka ja lite för snabbt till ett dåligt jobb.

Jag bara avskyr att befinna mig i konflikt med någon. Speciellt när jag känner att allt är mitt fel - en konflikt där jag har utsatts för en oförrätt är mycket mer ok, då är jag arg istället för ångestfylld vilket är en oändligt mycket mer njutbar känsla. Men här är det jag som inte riktigt har rätten på min sida, som måste vara otrevlig och göra någon besviken. Det är så svårt att medvetet göra någon besviken när man så gärna vill att alla ska älska en. Dessutom är jag inte speciellt van vid att någon har anledning att ogilla mig, jag är så oförarglig att jag sällan framkallar nåt mer än möjligen en mild irritation hos folk.

Fan vad jobbigt allt känns just nu. Inte ens amerikanska pannkakor med hallon, blåbär och sirap kunde lindra ångesten (fast det var så gott att jag skulle vilja äta det till frukost varje dag i resten av mitt liv). När inte ens pannkakor kan få en att må bra, då är det illa. 

Oh my god, oh my god,oh my god,oh my god,oh my god, OH MY GOD!! För drygt en vecka sen tackade jag ja till ett dassigt underläkarvikariat på en psykavdelning i en region som inte är kända för sina höga löner - de erbjöd mig 20.500, ej förhandlingsbart. Som bonus skulle jag få jobba tillsammans med en kursare som jag verkligen avskyr, plus att jag inte hade någonstans att bo. Så går det när man söker jobb för sent.

Och idag, när jag "råkade" skolka eftermiddagen, så ringer telefonen och jag blir erbjuden ett jobb som underläkare på en medicinavdelning 1,5 timmars bussresa härifrån, för 26.000 i månaden. För helvete! Jag sa som det var, att jag egentligen redan tackat ja någon annanstans, men att jag hellre ville jobba hos dem och att jag skulle försöka slingra mig ur det första jobbet.

Jag har inte skrivit på något kontrakt ännu (har inte fått det skickat till mig ens). Räknas det som bindande om man skrivit ja i ett mail? Snälla säg att det går att slingra sig ur det här med hedern i behåll. Please! Jag har inget studiemedel nästa termin.. jag behöver en hög lön! Dessutom hyr det sjukhuset ut möblerade ettor med tv och kokvrå för 2200 i månaden… om jag hyr en sån så kommer jag fortfarande tjäna mer än psykjobbet. Lägenheterna är dessutom jättenära sjukhuset… och alla vikarier kommer säkert bo där, det blir bra med folk omkring mig att umgås med. Och så kan jag åka hem på helgerna!

AAAAAARRRHHHHHHGGGG!!!! Varför tackade jag ja till första bästa? Om jag inte kan slingra mig ur det jobbet kommer jag implodera till en liten arg blöt hög. 

Ni har väl sett Pressbyråns senaste reklam? (Eller vilka det nu är som gör reklam för sitt gigantiska tidningssortiment)

Knitta Please, gänget som dekorerar stan med virkade prylar som viras runt antenner, lyktstolpar och räcken - ni kommer väl ihåg var ni hörde det först?

Just det.