Att salta en mimare

Min nya Iphone har nu införskaffats. Jag har döpt den till HAL och jag älskar den mer än min familj.

Jag älskar den så mycket, in fact, att jag tänker skrota den här bloggen och flytta till en ny wordpress-blogg enbart för att kunna använda en blogg-applikation i telefonen som tillåter mig att blogga mobilt. Så det här är sista inlägget i den här bloggen, och från och med nu finns en sprillans ny blogg HÄR istället. Wordpress.com tillåter inte riktigt lika flexibel editering av teman som blogsome, så jag använder ett förvalt tema och gamla bilden med pappersbåten som glatt seglar omkring i en artär (jag har ingen aning om var jag hittade den) pensioneras till förmån för nåt grönt botaniskt grejs.

Om det skulle visa sig att Wordpress-applikationen suger vid närmare granskning så kanske jag återkommer hit, men Wordpress verkar ärligt talat lite bättre ändå, Iphone applikation eller ej.

(och förresten, bredbandet funkar nu. Nytt ADSL-modem OCH koppling i förstajacket - det räckte inte med antingen eller)

Mitt bredband har kukat ur igen. Jag blir så trött, så trött, så trööööööööött på datorkrångel. Allt som kan gå fel med datorer och bredband har drabbat mig den senaste tiden, vilket allvarligt har skadat mitt internetdejtande, vilket i sin tur får en direkt effekt på mitt sexliv, vilket gör mig cranky och irriterad. Telia är skyldig mig ett ligg, kort och gott. Jag kan nöja mig med killen i kundsupporten, han lät söt.

För ett tag sedan började bredbandet krångla, det blev mer och mer instabilt, sidor laddades ibland, ibland inte. Bildtunga sidor tar evigheter att ladda, tv-mottagningen (bredbandsdigital-tv) blev mer och mer kass och det gick till slut så långt att det var snabbare att surfa på jobbet. En sån oerhörd förnedring, ja ni fattar väl?

Jag kontaktade Telia och de lovade skicka ut en tekniker. Denna tekniker kontaktade mig några dagar senare och fick nyckel till min lägenhet. Han ringde mig sedan ca 10 gånger under dagen när jag hade psykiatrisk mottagning med olika teorier om vad som var fel ("din wi-fi router"/"din digital-tv-mottagare"/"din mamma") samt med påpekanden om att jag hade kopplat in allt i fel jack och hur otroligt ruttna och skabbiga telekablar jag har i lägenheten. Han klippte av några onödiga telekablar som han tyckte var extra motbjudande och lämnade sedan lägenheten och proklamerade att han inte hade hittat något fel men att han skulle göra en långtidsmätning på några dagar och sedan återkomma.

När jag kom hem fungerade allt felfritt. WTF? Glad i hågen laddade jag ner massor med musik, såg på alla onödiga tv-program jag kunde hitta (vi snackar Top Designer och annat kvalitetsbrus) och började återuppta mitt spännande onlinedejtingliv. Ett sms anlände och meddelade att mitt ärende var avslutat hos Telia. Långtidsmätningen visade inget fel alls. Livet flöt på.

Nu sedan några dagar: åter kaos. Samma fel, slumpmässig uppkoppling, man måste ladda om varje sida 5-6 gånger, tv:n krånglar och AAAAAARRRRGGGGGHHHHHH!!! Varför?

Det värsta med alltihop är att Teliamänniskorna nu kommer betrakta mig på samma sätt som jag betraktar patienter som säger att de är allergiska mot antihistaminer och därför måste få benzodiazepiner mot sin ångest jorråserru inget annat funkar, dvs med en viss skepsis. De kommer tro att jag slickar på mina skabbiga telekablar för att kortsluta systemet så att jag får sällskap av en teliatekniker i mitt ensamma eländiga liv. De kommer tro att jag hittat på allt för att få uppmärksamhet. Eller, och detta är värst av allt: de kommer tro att jag är en spånig blond brud som har problem med bredbandet för att hon av misstag kopplat in microvågsugnen istället för datorskärmen och nu undrar varför hon bara ser en snurrande tallrik med finduslasagne istället för internet explorer.

Detta inlägg är för övrigt skrivet på jobbet. Bara så ni vet.

Det doftar kanelbullar i min lägenhet. 41 små mästerverk i fina lila blommiga bullformar vilar nu i frysen, minus två som vilar i min mage. Jag har snickrat ihop världens godaste vitlöksdoftande köttfärssås med både chili och örtkryddor, och doften blandar sig med kanelbullsdoften på ett inte alls oangenämt vis.

Halvligger i soffan under min fluffigaste yllefilt. Rummet är upplyst av levande ljus, på väggarna, i öppna spisen, på bordet. 

Kort samt, mys is in the air.

Det enda som saknas - och det saknas så oerhört - är en man. En snäll, vacker och rolig man som kan sitta här och äta min köttfärssås och mina kanelbullar, skratta åt mina dåliga skämt, få mig att skratta med egna, ännu sämre skämt, lyssna på mina banala problem och vila sitt huvud i mitt knä. Jag vill ha en nacke att kyssa, hår att smeka, händer att hålla.

Just nu känner jag mig väldigt, väldigt ensam.

Spännande men lite småjobbig jour inatt. Dagen efter passerar som vanligt i ett töcken av godis, snabbmat och gamla avsnitt av Angel. Funderar på att baka kanelbullar imorgon.

Vackra blonda underarmarna har lämnat stan, men stannade på fika på akuten först. Fick en kram där jag noterade att 1) han ÄR verkligen lång och 2) DAMN vad gott han luktar. Sådär så att man vill borra in näsan och ta ett djupt andetag och mmmmhmmmmmm.

*gny*

Och nu, te, tv och kaviarmackor. Händelserik dag indeed.

Andra veckan på psykiatrin har börjat. Jag inledde med att försova mig, hann inte duscha, stressade iväg till Ankis katter, stressade vidare till jobbet….

… och kollade min mottagningslista, som innehåller en och endast en patient idag, strax efter två. Tjohej! Men det förstås, jag är ju JOUR, vilket betyder att jag går och bär på en sökare som jag bara har hört pipa en enda gång hittills.

I lördags var det grillfest ute på gården. Bra uppslutning, vi var väl en sisådär 9-10 personer tror jag. Kvällen slutade med att vi var inne hos mig, drack kaffe, klappade katter och lyssnade på musik. Fantastisk kväll! Optimalt grillväder, bra sällskap. Och väldigt kul att vi var hos mig för en gång skull (jag borde städa oftare). Katterna låg och sov hela nästa dag, utmattade av all uppmärksamhet. Precis som matte, som var utmattad av allt vin.

Det finns en underläkarevikarie som jobbar här just nu. Han är söt, lång (quite possibly den längsta människa jag träffat), rolig och trevlig. En sån där person som man inte uppmärksammar direkt, men som bara växer och växer ju mer man tänker på honom. En sån där som doftar så gott att man vill krypa tätt intill. Med underarmar fulla av blonda vackra hårstrån som man vill klappa på (jag undviker här ordet "päls" för riktigt så tätt växer det inte - men nästan). Underläpp som ser ut att smaka gott.

Intresserad av mig? Hah! Knappast.

(om ni hör ett ljud i bakgrunden som låter litegrann som en vådaskjuten säl och litegrann som en älg i brunst, ungefär MMMÖÖÖUUUUUGGGGGH, så är det mitt libido som tutar)

Efter nattens jour känner jag mig lite snuvig och har även nyst ett par gånger. Det rör sig mest sannolikt om svininfluensa. ECMO nästa, med andra ord.

Ikväll är det fest hos Markus. Jag har ett vagt minne av att jag har sagt att jag ska ta det lite lugnt framöver eftersom det blivit en hel del vin under semestern och senaste grillfesten med underläkarna slutade med att jag låg och kräktes i Idas mammas säng, men nu är det alltså fest och jag har en massa uppdämd sprallighet att få utlopp för. För att inte tala om ett par underbara fjortisjeans med silverpaljetter på!

Och en flaska bärvodka i kylen. Recept på godaste drinken ever: is, Znaps Bärvodka (ekologisk, finns på ett Systembolag nära dig), en skvätt Önos hallonsaft, toppa upp med Sprite eller 7-up (light, i mitt fall). Servera jättejättekallt. Fungerar fint som bål, och då ser det såklart fint ut med en näve frysta hallon i. Sist jag drack det här slutade det med att jag låg och kräktes i Idas mammas säng (se ovan), men bålen var god ändå. Man kanske bara inte ska göra den så stark, eller dricka så mycket av den?

Det är sol ute idag, men jag är lite slö efter att ha sovit för mycket, och går därför och såsar inomhus i morgonrock. Mamma ringde för ett par timmar sedan, och undrade varför jag var hemma. "Jobbar inte du idag?". Tio sekunders avgrundsdjup post-semester-tidsnojeångest hann skölja över mig ("men vad är det för dag egentligen? Är det inte lördag? Herregud, skulle jag jobba idag? AAAARRRGGHHHH!!!") tills det framkom att kära mor inte visste att vi bara jobbar kontorstider när det inte är jour, och inte går såna där jobbiga B- och C-turer och helgpass och allt sånt där dumt och jobbigt som syrror och uskor får stå ut med. Det ÄR lördag idag.

Jag undrar om man kan lura med någon som pizzasällskap idag? Jag behöver grunda med något ordentligt före festandet så att jag inte försvinner i dimman så fort. Pizza, anyone?

Tillbaka från en veckotur på västkusten dit jag begav mig i hopp om sol och värme. Efter en veckas regn och molndis är jag nu blekare än någonsin, men har ändå haft en fantastisk tid där. Hann med en hel del, här är ett litet axplock:

Träffa mamma: åkte till Dalsland med mamma och äldsta brorsans två mysgulliga ungar och på vägen åkte vi och hämtade en liten kattunge som mamma köpt. En svanslös manxblandning som numera heter Siri, vilket är stolt inristat på hennes personliga namnbricka som fästs vid ett mucho stylish orange halsband. Liten fashionista-kisse med andra ord. Orange är det nya svart, som ni vet.
Hos mamma var det tavlor, keramik och allehanda kreativ bråte från golv till tak, förberedelser inför stundande utställning. Jag köpte två tavlor till Anki som passat kissarna.

Träffa lillebror: yngsta brodern med åtföljande dotter förärade Sveriges bästa stad med ett besök! Ut från skogen och in i storstaden till lilltjejens stora förtjusning. Efter att ha ignorerat sin lunch stod hon glatt i dörren och spanade ut på södra allégatan och pekade ut alla bussar och spårvagnar. Hennes far (som är spårvagnsförare) berömde ordentligt. 

Träffa Cecilia, Susanna och Silvana: sov över hos Susanna & Silvana nästan hela västkustbesöket, vilket de tog med mycket gott mod med tanke på att de inte direkt fått någon förvarning. Att jag anordnade fest hemma hos Susanna var tydligen också helt okej så länge jag betalade spriten. Sanna vänner står ut med en vad man än gör. 

Bortamatch: Ahem. Hade nog inte tänkt skriva mer om detta än att det var en välbehövlig och trevlig aktivitet med ett duktigt, uthålligt och entusiastiskt hemmalag. Fast jag sträckte vänstra låret, och det gör fortfarande ont när jag går trots att detta utspelades i söndags natt. Men det var det värt. Nu kanske jag kan sluta gnälla om sånt här i åtminstone ett par dagar framöver.

Träffa Anders: Som ju inte alls bor i Göteborg utan bara gästade staden i några dagar, där det hanns med både fest, fjortisdrickande med vin i tandborstglas på hotellrummet, en riktigt bra (AAHAAHAHAHAHAHA!!!) film, och Liseberg!

Träffa pappa: Hade tänkt sova i Onsala åtminstone en natt, men när jag ringde för att kolla närvaron så visade det sig att kära far inte alls var hemma, och på grund av ett missöde med en mobiltelefon i ett par shorts i en tvättmaskin så gick han inte att få tag på. Nödlösningen blev en snabb lunch hemresedagen.

Och nu är jag hemma och dödstrött. Sängen nästa. Jobb imorgon. Katterna välkomnade mig hem med krossade glasljusstakar och en balkongrymning, men lite kurrande så är de förstås förlåtna, som vanligt.

Adios flamingos! 

Det är varmt nu hörni. Det är jävligt varmt.

Mina sömnvanor blir mer och mer excentriska. Det här med semester är nog ingen bra idé egentligen.

Somnade några timmar efter midnatt, vaknade flera gånger på natten och klockan 7 var det kört, kunde inte få en endaste sekund till av sömn. Låg och vred och vände till halv nio, gick upp, låg och surade på soffan en stund, gick sen och lade mig igen vid 10 och sov till 14. WTF?

Och nu är jag trött igen. Det är min medfödda koffeininsufficiens som spökar misstänker jag. Eller så har jag bara tråkigt (tråkigt nog att byta ut alla mina tidigare kategorier mot namn på rymdskepp i Iain Banks "Culture"-böcker).

Men på onsdag ska jag klippa mig, fika med en vän och sen bär det av med tåg till Göteborg för midsommarfirande och annat kul. Håret blev förresten ganska skapligt med den nya intellektuella mörkare färgen. Fattas bara glasögon.