Japp, sista dagen på handkirurgen är nu avklarad. Jag hann dit lagom till karpaltunnelklyvningen.
Det är fascinerande med handkirurgi även om det inte riktigt hamnar på min lista över framtida tänkbara specialiteter. Fördelarna är uppenbara - man får sitta ner och operera, och det är ofta i blodtomt fält vilket självklart är trevligt så att man slipper torka med dukar hela tiden. Dessutom är oddsen för att man ska glömma en peang eller sin klocka inuti patienten betydligt lägre om man opererar en knoge än om man opererar inne i buken.
Handen är en otrolig kroppsdel. Det finns så mycket att ta hänsyn till när det ska opereras i den: kan man bibehålla styrka, kraft, finmotorik, känsel? Det är något speciellt med en kroppsdel som är så stark att den kan knäcka en människas käke samtidigt som den är så avancerad att den kan hålla ett moget hallon utan att mosa det. Som är så känslig att den kan känna skillnad på en pudel och en golden retriever bara genom att stryka över dem med handflatan.
Karpaltunnelklyvningen gick snabbt. Operationen innebär att man skär upp in till medianusnerven i handleden. Sen syr man ihop enbart huden, så att nerven får mer utrymme när den inte längre komprimeras i karpaltunneln (som då är genomskuren). Det var lite pillande när han skar in till nerven, men sen gick det jättesnabbt.
Jag kände förresten igen patienten som kom in för karpaltunnelklyvning. Jag har träffat henne på Reumatologen för nån vecka sen. Jag tror till och med att det var hon jag hade på min sit-in, vilket förklarar varför jag inte riktigt kom ihåg henne med en gång - jag har totalt förträngt sit-in:en eftersom den gick så uselt. Hon kände igen mig också, iaf efter att jag tog av mig munskyddet. Man glömmer att man har det på sig, vilket ser lite knäppt ut - att säga "hej, visst har vi setts förut?" till nån när man är iförd opmössa och munskydd är rätt kört, om man inte pratar med en opsyrra förstås. De har väl lärt sig känna igen folk enbart på ögonen…
Vi såg även en artrodes, dvs. en stelläggning av en led. Det gick rätt snabbt, vi kom in när de redan hade skurit upp i huden och börjat pilla med benytorna. Så vi fick se när de borrade in stift och försökte få till ett bra läge på leden. Intressant.
Det ser lite läskigt ut att operera blodtomt. Handen blir alldeles gul och livlös, den ser ut att tillhöra ett lik. Klara anatomen-vibbar (vi hade anatomiundervisning på anatomen för några terminer sedan, där vi fick demonstrerat muskler, nerver och senor på gamla gula balsamerade lik), vilket är extra surrealistiskt i och med att patienten är vaken och pratar med operatören och syrrorna.
Sen åkte jag hem. Orkar inte vara med på fler operationer. Väl hemma såg jag på Top Model Sverige som jag hade spelat in igår kväll. För varje avsnitt av Top Model Sverige så önskar jag mer och mer att jag kunde se nya avsnitt av Americas Next Top Model istället. Det är något mäkta irriterande med att se just svenska tjejer prata djupsinnigt om modellyrkets många aspekter som inte alls känns när man ser det på engelska. Och de svenska tjejerna är så förbannat tråkiga, de gnäller hela tiden och är inte ett dugg roliga att titta på. Det enda som är kul är att se plåtningarna (som de konsekvent kallar photo shoots vilket låter aplöjligt) och bilderna. Allt annat är en enda stor gäspning. Fast lik förbannat tittar jag på det.
