Att salta en mimare

Johan har fått en lavalampa som ser ut som en mjölkflaska i födelsedagspresent. Den är nu placerad ovanpå Linda-hyllan bredvid den röda hippie-lampan. Fint!

Just det ja, det är påskafton idag. Har glömt bort det… men så firar vi väl inte egentligen påsk heller. Vad ska man göra på påskafton egentligen, mer än att käka ägg och äggformat godis?

Johans föräldrar hade också köpt godis åt Mio, fick vi reda på. Så vi lämnade påskägget där, och tog med påsen med fint blått snöre hem igen, till MIG. Ok, till oss. Men mest till mig, för Johan fick 3 kinderägg i födelsedagspresent (han fyller 32, inte 3, men han gillar ändå kinderägg. Och vem gör inte det?) som han goffade i sig inatt efter att jag gått och lagt mig.

Fast nu har jag käkat chokladgodis till frukost… kanske inte det smartaste jag gjort i mitt liv direkt. Känner mig rätt godis-mätt, faktiskt.  

Vattkoppor ja. När vi kom hem till Johans föräldrar så visade sig Mio vara ordentligt vissen och sjuk. Han pratade inte lika mycket som vanligt, och verkade trött och hängig. Han hade MASSOR med prickar precis överallt, speciellt i ansiktet. Men trots att de kliade ordentligt så var han jätteduktig och rev inte i dem med naglarna alls, utan kliade med handflatan eller fingerblommorna (fingerblomma - ett ord jag aldrig hade hört förrän man började få instruktioner om hur man tar kapillärprov. Det betyder helt enkelt fingertoppens mjuka sida, där man har fingeravtrycket).

Och så åt han knappt något, vilket definitivt är ett varningstecken i hans fall, eftersom han annars gillar mat och gärna äter lite för mycket. Han hade dessutom ont i magen och hade mått illa dagen innan. Jag palperade igenom magen och han var palpationsöm under höger arcus, vilket iaf inte kändes som nåt appendicit-aktigt, som tur är. Jag har själv blivit inlagd på sjukhus som liten för vattkoppor med visceralt engagemang, där man misstänkte att det eventuellt kunde vara appendicit. Minns inte så mycket av det, mer än att jag var fascinerad av att det fanns tv på rummet. 

Vi åt middag (jättegod! Och vi fick med oss mat hem, som vanligt… lyx!), och han satt med oss en stund och åt en pytteportion, men sen gick han och la sig i sängen. Så efter vi hade ätit ringde jag till mamma och rådgjorde, och hon tyckte att vi måste få tag på en febertermometer (Johans föräldrars termometer var försvunnen). Så Johans pappa skjutsade hem mig - han skulle ändå iväg och mata kanin hemma hos Johans storebror - och jag plockade ihop lite grejer som kunde vara användbara, typ alsolsprit, kompresser, termometer, sårsalva och ett par allergitabletter av den sort som jag använder (Acura, receptfria).

Väl tillbaka så visade det sig att han hade 39,2 - ganska ordentlig feber med andra ord. Efter ytterligare rådslag med mamma så ringde jag till sjukvårdsrådgivningen och pratade med en mycket trevlig och förstående sköterska som kom med ytterligare tips och råd, och som frågade ut mig lite om Mios allmäntillstånd. Han hade vid det här laget fått 200 mg Ipren och mådde lite bättre, men sköterskan tyckte att jag kunde ge honom 200 till eftersom han väger mer än genomsnittet för en 11-åring och därmed kan få vuxendos. Efter 200 mg till så var han pigg nog att klä på sig och sitta uppe med oss i soffan, vilket kändes väldigt positivt. Vi hade kommit överens om en ny telefonkontakt efter en timme för att se hur han svarade på Ipren, så efter en timme kollade vi temp igen och den hade gått ner till 37,5. Ipren är en riktig dunderkur ibland!

Så hon tyckte att om han mådde såpass bra så var det bara att avvakta och försöka hålla febern på en dräglig nivå med Ipren och eventuellt Alvedon (man kan ju varva dem, eftersom de inte konkurrerar om nedbrytningsenzymer), och vara vaksam på  ytterligare magont eller andra nytillkomna symtom. Vid det här laget var det rätt sent, och dags för oss att åka hem. Så det kändes lite konstigt att sköterskan riktade sig direkt till MIG och sa att jag skulle fortsätta hålla koll på symtom osv. Mio är ju min styvson… men i egenskap av läkarstudent så kändes det vettigast att jag ringde sjukvårdsrådgivningen. Men det är ju inte jag som kommer ha koll på honom de närmsta dagarna, eftersom han är kvar hos sin farmor & farfar. Jag kommer dock ringa dit och höra efter hur han mår, och vi åker nog dit imorgon igen. Idag däremot är Johan upptagen med att åka runt till folk och bli gratulerad, och ikväll kommer han vara hos en kompis och spela guitar-hero…

 Det var trevligt igår, trots sjukdom och krångel. Jag gillar iofs allt vårdrelaterat, så jag hade inget emot att sitta i telefon med sjukvårdsrådgivningen, men även resten av kvällen var rätt nice. Johans mamma bjöd på vitt vin som var väldigt gott, Cacadu Ridge från Australien. Friskare i smaken än australienska viner brukar vara. Som vanligt tål jag ingenting, och kände mig rätt ordentligt berusad efter ett och ett halvt glas. Pinsamt, men ändå trevligt.

Drack ett glas till innan vi skulle åka hem. På vägen hem åkte vi om akuten och hämtade ut Tavegyl åt Mio, som ska dämpa klådan lite (sköterskan från rådgivningen hade snackat med en läkare och fixat så att det fanns att hämta där - enligt henne har Acura ingen alls effekt på klåda så det dög inte), och det kändes lite halvdumt att gå in dit till akuten både för att jag var klädd i civila kläder och inte vit rock, och dessutom för att jag kände mig lite småsnurrig. Inte så respektabelt precis. Men alltså… ett par glas vin ska man väl inte direkt behöva skämmas för.