Att salta en mimare

 http://www.vf.se/vf/docs/visa.asp?artikelID=81943

Bandvagnar, terrängbilar och lastbilar. Allt ska bort! En bandvagn vore väl coolt att ha? 

EXPRESSEN.SE/Fjärde sidan: Någon måste ta ansvar för vår dotters död

HUR kan det vara svårt att förstå att en dom i HD kommer leda till att folk blir rädda att anmäla sina misstag inom vården?

Jag anser att de misstag som sker inom vården som beror på slarv, inkompetens eller dålig organisation - men som ändå är misstag - bör anmälas till HSAN eller socialstyrelsen, och de saker som sker som är uppenbara brott, som övergrepp på patienter, våld, etc ska anmälas som ett vanligt brott.

Alla människor kan begå misstag, så även de som jobbar i vården. Jag har full förståelse för att det är en enorm katastrof för föräldrarna, men på vilket sätt blir något bättre för att personen som begått ett misstag får villkorlig dom och dagsböter? Jag förespråkar inte straffrihet för vårdpersonal, men med en pragmatisk syn på det hela så kan man konstatera att det helt enkelt inte kommer fungera bra för patientsäkerheten om misstag inom vården leder till åtal.

Grattis Marie och Mattias, upprättelsen som ni har önskat er kommer med största sannolikhet leda till en ökad rädsla att anmäla missförhållanden och misstag inom vården, och det kommer säkerligen i längden leda till att fler människor felbehandlas och kanske dör. Stort grattis.

Hittade en kul text på hemsidan till Bob the Angry Flower. Jag brukar bara besöka sidan för att läsa serien, men upphovsmannen skriver även blogg och idag råkade mina ögon fastna på detta:

"Towards An Intelligent Intelligent Design
It’s a shame that Intelligent Design is a pile of nitpicky gotchas and misreadings of evolutionary theories driven entirely by politics and unconcerned with the truth. If the guys working on it were scientists, if it were actually science, it could be quite interesting.

Cuz hey, it could be true. The Designer doesn’t have to be Bible sky-man God like the Intelligent Designers believe. It could be anybody who created us or found us and tampered with us. I’m not saying it’s likely or that we have any reason to doubt the broad sweep of evolution, but if somebody had been poking around in our biological history, it’s the Intelligent Designers who could create the tools to sniff ‘em out. If they didn’t suck."

Jag har funderat litegrann, efter att jag outade min klumpighet i bloggen igår. Jag diskuterade med Johan vad skillnaden kan vara mellan en sådan som han (som inte går in i saker) och en sån som jag (som inte lämnar något helt i min väg).
Jag tror att det har att göra med en fundamental skillnad i kroppsuppfattning. För mig är det så, att om jag ser någon utföra en rörelse och sen försöker härma den själv, så har jag INGEN ANING om jag har utfört den likadant förrän jag tittar ner på mig själv, eller ser mig i spegeln. Jag har helt enkelt ingen uppfattning om hur min kropp rör sig om jag inte betraktar den utifrån. Jag vet inte hur högt jag sträcker min arm, hur långt jag kan sparka med benet, hur rak min rygg är eller hur djupa mina armhävningar är utan en konkret visuell bekräftelse.
Johan, å andra sidan, vet i vilken position hans kropp befinner sig i varje givet ögonblick. Han behöver ingen visuell konfirmation, utan får de rätta signalerna direkt från varje kroppsdel.

Det finns ju något som kallas muskelsinne (det sjätte sinnet… så telepati och prekognition och annat flum får väl bli det sjunde sinnet då), som är förmågan att med känselcellerna i musklerna förnimma kroppens position och kunna återskapa en rörelse eller position utan visuell bekräftelse. Uppenbarligen är mitt muskelsinne så uselt att jag, om jag var lika kass i något annat sinne, hade varit handikappad. Frågan är om det går att träna upp?

För min del upplever jag det som en skillnad i den allmänna självuppfattningen - var i min kropp bor jag egentligen? Jag har så länge jag kan minnas upplevt en skillnad mellan mitt jag och min kropp. Nu tror jag inte på existensen av en själ, så skillnaden blir väl i praktiken mellan hjärna och kropp. Det har avspelats bland annat i min något pragmatiska inställning till saker som min gastric bypass eller i mina åsikter om plastikoperationer: jag anser att om kroppen och hjärnan inte är överens så ändrar man på kroppen. Tycker man att man inte är nöjd med sitt utseende så är inte det första målet att börja gå i terapi för att gilla läget och bli vän med sin kropp. Gillar man inte kroppen så ändrar man kroppen. Kroppen är ens slav. I bästa fall iaf. I sämsta fall är den en fiende.

Jag förstår ärligt talat inte de människor som systematiskt verkar bekämpa all form av kroppsförändringar (framförallt hos andra) - jag får höra sånt ibland iom min viktminskning. Bullshit som "jamen du är så fin i dig själv", "du är fin på ditt sätt". Vadå på mitt sätt? MITT sätt måste väl rimligtvis vara det sätt jag själv vill vara fin på, det som jag i mitt huvud upplever som estetiskt tilltalande, inte det sätt min kropp av kombinationen biologi och osunda vanor har dömts att se ut. Jaget sitter i huvudet, inte i resten av kroppen. Vad är det som är så farligt med att vilja ändra på sin kropp? Varför får man inte modifiera den som man önskar? Vad är det som är så heligt med att den ska lämnas i så ursprungligt och "naturligt" skick som möjligt?

Men jag förstår att det kanske kan upplevas radikalt annorlunda för de med mer välutvecklat muskelsinne, som kanske upplever att deras själ (i brist på bättre uttryck) verkligen befinner sig i HELA kroppen, och att klyftan mellan kropp och sinne inte är lika stor, eller ens existerar. Det är en intressant tanke.

Såg ju förresten en cool grej på gymet igår: ett gäng typer som stod och tränade forza (tror jag att det var iaf), iklädda full mundering. Såg ut som en hög med lajvare, med långa mörka kåpor med huvor, ansiktsskydd, snoddar och grejer som hängde här och var, och så stavarna då.

Söker lite på forza… och ser att jag kanske har fel ändå. Forza kör man visst med träsvärd, inte stavar. Så vad var det vi såg igår egentligen? Mystiskt…