Jag har funderat litegrann, efter att jag outade min klumpighet i bloggen igår. Jag diskuterade med Johan vad skillnaden kan vara mellan en sådan som han (som inte går in i saker) och en sån som jag (som inte lämnar något helt i min väg).
Jag tror att det har att göra med en fundamental skillnad i kroppsuppfattning. För mig är det så, att om jag ser någon utföra en rörelse och sen försöker härma den själv, så har jag INGEN ANING om jag har utfört den likadant förrän jag tittar ner på mig själv, eller ser mig i spegeln. Jag har helt enkelt ingen uppfattning om hur min kropp rör sig om jag inte betraktar den utifrån. Jag vet inte hur högt jag sträcker min arm, hur långt jag kan sparka med benet, hur rak min rygg är eller hur djupa mina armhävningar är utan en konkret visuell bekräftelse.
Johan, å andra sidan, vet i vilken position hans kropp befinner sig i varje givet ögonblick. Han behöver ingen visuell konfirmation, utan får de rätta signalerna direkt från varje kroppsdel.

Det finns ju något som kallas muskelsinne (det sjätte sinnet… så telepati och prekognition och annat flum får väl bli det sjunde sinnet då), som är förmågan att med känselcellerna i musklerna förnimma kroppens position och kunna återskapa en rörelse eller position utan visuell bekräftelse. Uppenbarligen är mitt muskelsinne så uselt att jag, om jag var lika kass i något annat sinne, hade varit handikappad. Frågan är om det går att träna upp?

För min del upplever jag det som en skillnad i den allmänna självuppfattningen - var i min kropp bor jag egentligen? Jag har så länge jag kan minnas upplevt en skillnad mellan mitt jag och min kropp. Nu tror jag inte på existensen av en själ, så skillnaden blir väl i praktiken mellan hjärna och kropp. Det har avspelats bland annat i min något pragmatiska inställning till saker som min gastric bypass eller i mina åsikter om plastikoperationer: jag anser att om kroppen och hjärnan inte är överens så ändrar man på kroppen. Tycker man att man inte är nöjd med sitt utseende så är inte det första målet att börja gå i terapi för att gilla läget och bli vän med sin kropp. Gillar man inte kroppen så ändrar man kroppen. Kroppen är ens slav. I bästa fall iaf. I sämsta fall är den en fiende.

Jag förstår ärligt talat inte de människor som systematiskt verkar bekämpa all form av kroppsförändringar (framförallt hos andra) - jag får höra sånt ibland iom min viktminskning. Bullshit som "jamen du är så fin i dig själv", "du är fin på ditt sätt". Vadå på mitt sätt? MITT sätt måste väl rimligtvis vara det sätt jag själv vill vara fin på, det som jag i mitt huvud upplever som estetiskt tilltalande, inte det sätt min kropp av kombinationen biologi och osunda vanor har dömts att se ut. Jaget sitter i huvudet, inte i resten av kroppen. Vad är det som är så farligt med att vilja ändra på sin kropp? Varför får man inte modifiera den som man önskar? Vad är det som är så heligt med att den ska lämnas i så ursprungligt och "naturligt" skick som möjligt?

Men jag förstår att det kanske kan upplevas radikalt annorlunda för de med mer välutvecklat muskelsinne, som kanske upplever att deras själ (i brist på bättre uttryck) verkligen befinner sig i HELA kroppen, och att klyftan mellan kropp och sinne inte är lika stor, eller ens existerar. Det är en intressant tanke.