Att salta en mimare

Det är onsdag, och alltså dags för My Name is Earl. Jag hoppas att INGEN har missat hur jäkla lysande den serien är. I träsket av dokusåpor, halvljumna sitcoms och annan "underhållning" (jag hoppas verkligen inte att jag är den enda människan på jorden som mår nästintill fysiskt dåligt av program som Hej Baberiba och Extra Extra) så dyker det ibland upp rena diamanter av destillerad humor. Serier där allt klickar, där alla roller är tillsatta av exakt rätt människor, där regissör och manusförfattare lyckas ge en så totalt underbar atmosfär att det nästan vore kriminellt att inte titta.

My Name is Earl är en sån serie.

För fans av Kevin Smiths filmer så är inte Jason Lee nån ny bekantskap. Han har naturligtvis haft roller i andra filmer, men för min del tycker jag att det är i filmer som Chasing Amy eller Mallrats som han är mest minnesvärd. Det är mycket möjligt att jag skulle sett MNiE även om det var någon annan i huvudrollen, men att se Jason Lee dyka upp som skitig loser i trailern gjorde det iallafall omöjligt att INTE spana in första avsnittet. Och sen var jag fast. 

Brodern till Earl spelas av Ethan Suplee som är en sån där skådespelare som man alltid känner igen, men som man inte skulle kunna tala om namnet på (eller vilka filmer man sett honom i) om så ens liv hängde på det. En liten efterforskning på imdb.com avslöjar att han varit med i såpass kända filmer som American History X, Cold Mountain och The Butterfly effect. Men även han ingår i Kevin Smith-stallet, vilket kanske förklarar hur bra han och Jason Lee spelar tillsammans. Han är även med i Art School Confidential som är gjord nu i år där regissören Terry Zwigoff och serieboksförfattaren Daniel Clowes samarbetar igen för första gången sen Ghost World.

Jag diggar även Jaime Pressly som spelar Earls ex-fru Joy. Hon är en ny bekantskap för min del - den enda film jag sett där hon var med är Joe Dirt, och jag kommer ärligt talat inte ihåg vad hon gjorde för roll i den. Men i MNiE spelar hon slampigt white trash så övertygande att man nästan får tårar i ögonen. De scener hon är med i är magiska, helt enkelt.

Jag vet inte om det finns fler än en säsong av MNiE inspelad - nån som har koll? En av läsarkommentarerna på imdb.com är "This Show is So Good That I Expect It To Be Cancelled" - jag hoppas verkligen inte att det blir verklighet. My Name is Earl är roligare än det mesta man ser på tv just nu, så jag hoppas att den fortsätter länge, länge till.  

Idag hade vi genomgång av Rehab-caset som jag och Ace gjorde färdigt redan veckan före påsklovet. Eller "färdigt" förresten, Rehab är ett lite luddigt ämne så poängen med caset är väl mest att det ska bli en diskussion kring fallet. Och med "luddigt" menar jag inget direkt nedsättande, jag tycker att det är jätteintressant med Rehab. Men vi har fått höra att på rehab får man aldrig tårtor av patienterna eftersom de aldrig blir botade för nåt, så jag vill inte bli Rehab-läkare.

Det var iaf en intressant genomgång, även om alla var sömniga. Åtta på morgonen är en trevlig tid att precis ha stigit upp, inte att sitta och ha casegenomgång. Det var riktigt segt att komma upp imorse. Jaja, iallafall, genomgången. Det blev en bra diskussion, jag tyckte att jag bidrog med en hel del (vilket är lite okaraktäristiskt för mig under casegenomgångar) och lärde mig mycket.

Sen var det dags att promenera iväg till gymmet, där Idrottsmedicin har sina lokaler. Ace och kom överens igår om att vi skulle träna idag, eftersom vi ju skulle vara i de lokalerna, men jag kände verkligen inte för det imorse. I en anda av totalt missriktad optimism så tog jag ändå med mig min gymväska, och har följdaktligen släpat omkring på den hela dagen. Helt till ingen nytta, eftersom jag inte var mer sugen på att träna nu på eftermiddagen än jag var imorse.

Så det blev en lite seg promenad till gymmet, tung väska som skumpar och slår mot ändan och så är det ju lååångt.. eller det känns iaf långt. Det är inte så långt, egentligen. Tar väl typ 5-10 minuter att gå dit. Och solen sken idag igen, varmt och skönt. Hade det inte varit för den onödiga väskan så hade jag njutit av promenaden till 100%. Nu njöt jag till… ja, säg 47%. Eller 45%, eftersom det faktiskt blåste en del.

På Idrottsmedicin vaggade de in oss i falsk trygghet genom att inleda med fika. Man fick iofs betala, men vafan, fika är fika. Man antar ju att Idrottsmedicin ska vara en institution där alla är hurtiga och vältränade, men trots det utgjordes fikat av rostfranska, marmelad och ost, och det fanns inget sötningsmedel till kaffe/te utan bara socker (vilket jag inte tycker är lika gott). Jag hade väntat mig rågbröd med keso, typ. Och massor med goda grönsaker att ha på mackan! Fanns inte en grönsak i sikte… inte ens några ledsna små gurksivor.

Sen splittrades tryggheten totalt, och vi pepprades med information om hur man behandlar tendinos i hälsenan och broskskador i knäleden, hela tiden med undertoner av att "det HÄR kan ni väl? men det HÄR då? inte det här heller?"… eller så var det bara så det kändes för mig. Så känns det alltid när det handlar om rörelseapparatens anatomi - jag förstår inte varför det ska vara så oändligt svårt för mig att lära mig det här.  

På schemat stod det idag att vi skulle ha "casearbete" på eftermiddagen, vilket jag tolkade som "ledigt" eftersom vi gjorde casen i förra veckan. Men det eftersom det inte fanns någon mottagning för oss att gå på nu HELLER (vi missade även Rehabs mottagning - vår grupp har lite dåligt flyt med schemat!) så stuvades det om i schemat, så att vi hade en casegenomgång nu på eftermiddagen. Så vi fick till klockan 2 på oss att äta lunch + jobba med caset… japp, "caset", singularis. Inte "casen", åtta stycken, som vi skrev ut och jobbade igenom förra veckan. WTF? Vi har alltså gjort sju jävla case i onödan? Ok, inte i onödan… man lär sig en massa… men ändå! Sju jävla case.

Casegenomgången gick sisådär, jag hade inte direkt massor att säga, och jag var så stressad över min brist på kunskap att jag inte lärde mig något av det. Ett vanligt fenomen för min del. Vi fick göra ett Lachman-test på handledaren iallafall, som kompensation för att det blev så lite mottagning. Men hon vägrade dra upp byxorna, eftersom hon hävdade att hennes döttrar då skulle skämmas ögonen ur sig över hennes orakade ben. De hade tydligen uppmanat henne att ta med en rakapparat när hon skulle iväg och simma… Jag undrar om jag någon gång i mitt liv har reflekterat över MIN mammas eventuellt håriga ben. Tror inte det. Antingen har de aldrig varit håriga, eller så har jag inte brytt mig ett skit. Troligen det senare.

Promenad i solen med tung väska till centrum för att köpa te, kex och aftonbladets tv-bilaga, och sen hem (där det uppdagades att Johan redan köpt en tv-bilaga så nu kan vi använda min till att rulla ihop och snorta kokain med). Jag planerar att slappa resten av kvällen. Möjligen kan jag tänka mig att plugga en halvtimme-timme nån gång ikväll. Kanske.

Dagens intressantaste information: karpar zappas till medvetslöshet i kejsarens vallgrav i Japan. Hahaha! Hmm.. man kanske inte ska skratta åt djurplågeri. Men lite kul är det.