Att salta en mimare

Jag kan inte ens minnas när jag tränade senast. Dåligt tecken! Det förklarar varför min RLS blivit värre de senaste dagarna antar jag. Man hade ju kunnat hoppats att regelbunden träning skulle lindra det, men istället är besvären på normalnivå (dvs irriterande men inte handikappande) när jag tränar regelbundet och blir outhärdliga när jag missar att träna några dagar. Det känns som en trist bieffekt av tränandet.

Just nu ligger jag i soffan och håller på att bli tokig av myrkrypningarna. Det är mycket ovanligt för min del att känna av det nån annan gång än när jag har lagt mig för att sova, så jag gissar att det kommer bli svårt att sova ikväll. De senaste två-tre kvällarna har det varit näst intill omöjligt att somna.

Ska höra om Johan vill följa med ut på en cykeltur och se om det känns bättre sen. Jag får väl se till att ge mig ut nu direkt, för tränar man för nära inpå sänggåendet så blir det nästan omvänd effekt. Inte kul.

Apropå ingenting: är inte klänningarna på bilderna hur söta som helst? Jag vågar inte köpa kläder på postorder från USA (blir krångligt om det inte passar), annars hade jag nog gärna velat ha båda två. Den vita är finast, men den svarta är också underbar. Det börjar bli dags att fundera litegrann över vad jag ska ha på mig på Lillebrors bröllop i juni - klänning vore ju fint, men vilken färg, hur ska den se ut, var ska jag köpa den? Jag vill ha mitt halsband med rosa pärlor till, så nån färg/stil som passar till det… det utesluter iaf klänningarna på bilden. Och vitt kan jag ju inte ha på ett bröllop. Rosa kanske? Ljusgult? Jaja. Det finns tid kvar..

Jag klarade det praktiska provet iallafall. Så jag kan andas ut till hälften åtminstone. Han grillade oss rätt hårt, och självklart infann sig den sedvanliga känslan att man kan svaret på alla frågor de andra får, men de man själv får är totalt obegripliga. Jag hade bara spinalnervsutträden i huvudet, men hur nerverna ser ut mer distalt var totalt försvunnet ur huvudet. Ortopeden som förhörde oss (självklart blev den den hårdaste av de tre) blev hårdare och hårdare ju mer tveksamhet man visade, så han höll på att fråga ut mig en lång stund, men till slut blev jag iallafall godkänd.

Duggan kvar att brottas med. Ja, och så tentan förstås.  

Duggan gick åt helvete. Ingen av de jag har pratat med klarade den, vilket är en mikroskopisk tröst. Satans förbannade jävla helvete.

Igår sa de att de inte skulle ha några kuggfrågor. Och idag? Klart det var en kuggfråga. Frågan var vilken reflex som påverkas vid en mycket lateral skada mellan L5-S1, och svaret var "ingen". Jag VISSTE ju att det inte fanns nån reflex som påverkades… jags att och tänkte att "jomen en lateral skada, då är det ju L5-nerven som är skadad och den har ingen reflex, men de frågade ju VILKEN reflex så då måste det vara en reflex, för de sa ju igår att de inte hade kuggfrågor. Så då är det väl S1 som är påverkad, jag har säkert tänkt fel, det är nog S1 och då är det akillesreflexen" - och så skrev jag akillesreflexen. Som alla andra. Och det mest irriterande är ju då att det inte syns i svaret att jag faktiskt kom ihåg att laterala skador skiljde sig åt genom att de påverkar en annan nerv än andra skador, för jag var mesig och skrev inte det jag egentligen tänkte.

Fast jag hade inte klarat det ändå. Jag hade fel på flera basala anatomifrågor, vilket vi faktiskt inte har sysslat med den här veckan. De väntar sig alltså att man ska lyckas plugga in alla anatomi vi läste för två år sen, under de här två dagarna? Fuckit. Och så är de jätteupprörda över hälften kör duggan. Newsflash: VI HAR BARA HAFT FYRA POÄNG ANATOMI UNDER HELA UTBILDNINGEN! Hur skulle vi kunna kompensera det med två dagars hårdpluggande?

I hate my life. Och nu har vi det praktiska provet kvar, ett nytt tillfälle att få sola mig i glansen av mitt totala misslyckande.