Nu ska jag alldeles strax promenera iväg till bussen. Eller ja, om en timme ungefär. Packningen igår påbörjades optimistiskt med min lilla kabinväska, men efter att jag insåg att man måste ha lakan och handduk med sig så fick jag flytta över allt till den riktiga resväskan istället. Resväska. För en och en halv vecka! Pinsamt. Och den är så fullpackad att jag knappt fick igen den. Anledningen är dock inte att jag känner mig nödgad att ha femtioelva olika partyutstyrslar med mig, utan att jag har tagit med mig alla böcker jag behöver för att tentaplugga. För nu börjar ju allvaret - det är bara några veckor kvar.
Lyckligtvis följer Johan mig till bussen - jag hade omöjligt kunnat bära väskjäveln själv den biten. Den är TUNG! När jag är framme måste jag kånka den en bit själv, men det är inte speciellt långt så jag ska nog klara det. Problemet dyker upp om det skulle visa sig att det inte alls är fixat med kodlås och nycklar och allt det där. Då måste jag och min tretusenkilos resväska ta oss till sjukhuset för att leta ortopedjour och det kan nog tänkas slita lite på axlarna. Och humöret. Det är hjul på väskan, men den är så oändligt kasst konstruerad att det är omöjligt att dra den på hjulen om man inte går framåtlutad som en osteporotisk nittioåring, och den ramlar omkull hela jävla tiden. Så det är lika bra att ge upp och bära den.
Jag drömde om nycklar och krångel inatt. I drömmen löste sig allt genom att en annan kursare hade fixat så att nycklarna lades dit i hennes namn (tillsammans med en halvflaska Stewart’s av nån anledning). Sen ballade drömmen ur och handlade om ett chickenrace med gigantiska lastbilar, men jag tar den som ett gott omen iallafall.
Webkameran får stanna hemma. Det känns smått onödigt att ha med den med tanke på att det är 99,99% sannolikhet att jag inte kommer ha tillgång till internet där jag bor. Däremot kan jag ju släpa med mig datorn till nåt ställe med internetuppkoppling, men jag lär inte sitta på offentlig plats och cama liksom… trots att de nu verkar användas för sexuella kontakter till största delen så finns det nåt oändligt töntigt med webkameror som inte har försvunnit.
Igår såg vi Batman Begins på dvd. Den var… äh, jag vet inte. Jag gillade den när jag såg den, men den var lite väl övertydlig och tjatig ibland.
Like a dark version of Dr. Phil, Christopher Nolan tries to take us into the heart and mind of Bruce Wayne (Christian Bale) and explore Batman’s inner demons. Thus, we’re treated to Wayne’s search for his soul in a Bhutanese prison and his eventual tutoring at the hands of everybody’s favorite mentor, Liam Neeson. Here he plays Henri Ducard, assistant to ninja leader Ra’s Al Ghul (Ken Watanabe). Watching Neeson provide life lessons to yet another student has all the charms of watching Richard Simmons beg another fat person to stop eating. (Mr Cranky - vem annars?)
Jag har för lite tålamod med filmer som inte kan bestämma sig för vilken genre de tillhör och som kompromissar genom att köra två genrer med hälften så mycket kvalitet ägnat åt varje. Således är Batman Begins både en halvtaskig dramafilm och en halvsömnig actionfilm. Jag menar inte med detta att det inte funkar att blanda genrer, men ska det göras så ska det göras bra. Och Batman Begins gör det bara halvbra. Dock hade den ögonblick av och till som var underhållande och stundtals riktigt lysande, men den gjorde inget direkt bestående intryck. Men Cillian Murphy gillar jag.
Hmm. Mindre recenserande, mer förberedande. Jag kanske borde äta lunch? Jag kommer ju trots allt tillbringa en massa timmar på bussen, och jag måste ha energi kvar till att släpa resväskan när jag kommer fram. På sjukhuset där jag ska vara finns det spärrar som hindrar en att använda vissa sidor som jag brukar hänga på, typ vissa communites. Om bloggar är spärrade också vet jag inte. Hur det än är med det så lär jag väl synas till betydligt mindre en och en halv vecka framöver.
