Jahapp, så har man varit på sin första ortopediska operation. Stora verktyg… vi snackar sågar, borrar, mejslar, hammare och saxar. De elektriska sågarna var läskigast, utan tvekan. Jag misstänker att de är som gipssågar, dvs att de enbart sågar i ben (det var iaf vad jag hoppades när sågen började närma sig mina fingrar) men det blev aldrig tillfälle att fråga. Operationssalen såg ut som en blandning mellan en smedja, en träslöjdsal och ett slagfält på 1600-talet. Blod överallt! Och som en liten kuriosa kan jag berätta att om man borrar ner i benmärgen och sen drar upp borren så ser det som väller upp ut ganska exakt som makrill i tomatsås. Jag är glad att jag hade ett stänkvisir på mig - det var fullt med blodfläckar på "glaset" efteråt.
Jag har noterat en märklig sak. Var jag än är någonstans, om det är på utplacering eller på någon av avdelningarna hemma, så finns det alltid NÅN person som alla gillar, nån mysgubbe-aktig typ som folk säger att "han är så bra att gå med/operera med", som alltid är trevlig och glad. Tills alla andra är borta och det bara är den personen och jag kvar. Då säger det tvärstopp och vi kommer inte alls överens, den karaktäristiska trevligheten är som bortblåst och personen är tyst och svarar knappt på tilltal. VARFÖR I HELVETE blir det sådär? Det var så idag. Och det är så jobbigt när folk glatt frågar om det gick bra (som efter operationen idag), då vet jag inte vad jag ska svara för jag måste ju nästan utgå från att det är något med MIG som gör att det blir så här (jag är ju iaf den gemensamma nämnaren vid alla såna här tillfällen) och det skulle kännas helt fel att klaga. Men alltså… det är inte kul alls. Jag kommer däremot oftast bra överens med folk som inte alls är speciellt kända för att vara trevliga, så jag vete fan vad det är för skumma psykologiska mekanismer som är i spel här.
Personkemi är märkliga grejer.
