Såg att tidningen iFORM har ett erbjudande - man får två nummer samt pulsmätare och stegräknare för runt 75 spänn (inklusive frakt och alla de där avgifterna som brukar stå finstilt). Inte lika snyggt och roligt som Nike/Ipod-prylarna jag såg igår, men förmodligen bra mycket mer användbart ur träningssynpunkt. För det är ju som prylrecensenten i GP skrev, att en pulsmätare är bra mycket mer väsentlig för träningen än vad en stegräknare är. Att kunna räkna ut vilken procent av ens maxpuls man ligger på för att därifrån optimera fettförbränning osv är ju skitbra. Att räkna steg är iofs också nice, men stegräknare får man ju också med iFORMS erbjudande.
Man kanske ska slå till? Har faktiskt funderat på om det vore intressant att läsa nån träningstidning. Risken är väl att jag drabbas av samma irritation som när jag läser de felskrivna, förvirrande och totalt missvisande sk. "hälsoråd" som brukar figurera i tidningar som Amelia och liknande. (Förtydligande: jag läser såna tidningar enbart vid två typer av tillfällen - då jag sitter vak och det inte finns nåt annat att läsa, samt när jag ska åka tåg/buss en längre sträcka och glömt ta med en bok. Aldrig annars. Skräp!) Men det vore kul att se vad den innehåller. Och pulsklockor brukar vara dyra! Ska fundera på saken.
Apropå träning och sånt. Noterade imorse att min vikt rört på sig ett kilo nedåt efter att ha stått totalt still hur länge som helst. Ligger nu på -43,9 kilo vilket är 1,1 kilo från ett normalt BMI. Min tappade vikt är alltså tillräcklig för att bygga en helt ny (gravt anorektisk) människa av. Iofs en människa helt gjord av fett vilket rimmar lite illa med anorexin, men ändå. Om jag opererar bort mitt hudfettblubbveck från magen så lär det trilla bort några kilo till, men det är nog inget jag får gjort snart direkt. Fast jag funderar på att iaf ställa mig i operationskö snarast, för säkerthets skull. Jag tror inte att vi kommer läsa plastikirurgi under utbildningen, annars hade jag kanske kunnat utnyttja den inofficiella gräddfil som faktiskt existerar för läkarstudenter i vissa fall. Omoraliskt? Japp. Men praktiskt. Iofs, jag tror inte att jag hade hoppat framåt i operationskön, men jag hade kanske kunnat hamna i kön utan att behöva ta den evighetslånga vägen om primärvården.
