Att salta en mimare

Idag har jag skickat en förfrågan om tidsbokning till tandläkaren därhemma. Tänkte försöka fixa en tid vid månadsskiftet september/oktober, då jag borde ha hyfsat med pengar. En undersökning har jag ju råd med, och man måste inte laga alla hål på en gång. Jag säger "alla" eftersom jag misstänker att jag har ungefär en miljon hål. Jag har haft ont i tänderna i flera år, speciellt när jag käkar, och jag har inte varit hos tandläkaren sen -96. Det börjar bli dags nu. Jag har inte haft råd, men jag har fan inte råd att låta bli heller.

Och om man vill bleka tänderna (vilket vore snyggt) så måste man ha tandstatusen fixad först. Jag tror inte att man bleker på hål och sånt. Tandställning (vill ha!) kräver också en översyn före. Och när jag väl har fixat alla hål och sånt, så kan jag börja abonnera på tandvård, vilket vore otroligt kostnadseffektivt, och väldigt, väldigt vuxet. Det innebär regelbundna besök, råd om friskvård för tänderna, och all akut tandvård inkluderad. Kan inte gärna bli bättre, eller?

Alla luckor i mitt liv ska åtgärdas, en efter en, tills allt är perfekt. Call me crazy (fast helst inte), men så känns det. Livet ligger på gränsen till perfektion redan nu och det krävs mest bara plastikirurgi och tandvård för att tippa balansen i rätt riktning. En spelvinst på några miljoner skulle naturligtvis också vara trevligt, och om någon gjorde mig till kung över hela världen så skulle jag säkert inte tacka nej. Men jag nöjer mig med tandvård och plastikirurgi.

- You don’t have to brush your teeth - just the ones you want to keep.

Vet någon vad jag gjode i tisdags? Jag kan inte för mitt liv komma ihåg det. I onsdags var jag hos Snövit, i torsdags hos DNA, i fredags köpte jag jordgubbar och choklad och igår var jag hos DNA igen. Men tisdagen… jag vet att jag inte var hemma. Eller? För jag skrev ingen blogg den dagen ju.

Vänta nu… tisdags… det var då jag fick tre dvd-skivor med Angel. *ehrm* Så jag var nog hemma trots allt. Bara inte riktigt mentalt närvarande. Inte konstigt att det kändes som att tisdagen försvann, jag tror att jag såg 5 avsnitt (dvs 5x40 minuter) på samma eftermiddag. Nu är jag på sista säsongen av Angel, där James Marsters (Spike) dyker upp efter att ha dött i sista avsnittet av Buffy. James Marsters - definitivt på min topp 5-lista över snyggaste skådespelare. Han syns även i Smallville (vilket jag nog har nämnt tidigare) tillsammans med en annan topp5:are, Michael Rosenbaum. Ahh. Synd bara att Smallville faktiskt är en riktigt tråkig serie.

Hur som helst, sista säsongen av Angel. Den går upp och ner i kvalitetsmässigt, precis som de tidigare säsongerna. Inte Buffy-klass precis, men man kan iaf lita på att det finns ett par hyfsade oneliners i alla avsnitt i denna säsongen, vilket man inte riktigt har kunnat tidigare. Det är Spike som gör det, förstås. Tyvärr innebär Spikes uppdykande att det blir en massa tillbakablickar, vilket är så inihelvetes jäkla sömnigt. JAAA, alla har fattat att de är plågade av sitt förflutna. Betyder det att alla som tittar måste plågas av deras förflutna också? Mindre tillbakablickar, mer rörelse framåt. Och var är Cordelia? Jag antar att hon inte kommer dyka upp mer alls, vilket är sorgligt. Charisma Carpenter var rätt viktig för dynamiken i serien, och att de fimpade henne i förra säsongen känns väldigt trist. Dessutom är det så såpa-mässigt att göra sig av med en karaktär genom att låta henne ligga i koma. De kunde ha dödat henne istället - både Buffy och Angel är ju serier där de inte tvekar en sekund att ha ihjäl viktiga karaktärer (ibland huvudpersonerna) för att sen fixa tillbaka dem, så varför inte göra det med Cordelia?

Hmm… nog om Angel. Jag kanske ska försöka summera min i stort sett blogglösa vecka istället. Jobbet har gått bra, häromdagen tittade chefen in och sa att jag skötte mig bra. Vilket möttes av ett vältaligt "huh?" från min sida. "De säger att du är duktig". Vem? Vad? Vilka? De enda som har en aning om hur jag sköter majoriteten av arbetet är ju patienterna, och de lär inte promenera förbi chefens kontor och kommentera det.

Veckans hyrdoktor skötte sig tydligen också bra, vilket personalen avhandlade på fredag morgon i fikarummet, utan att veta att hon befann sig på balkongen utanför och alltså kunde höra dem. Hehe… JAG visste. Men jag sa inget, jag antog att hon ville höra vad de sa. Det skulle jag velat iaf. Varje gång jag sett hyrdoktorn den här veckan så har det tagit ett par extra sekunder att få henne på plats i huvudet - jag får hela tiden för mig att hon är en sköterska. Märkligt. Hon kanske inte är tillräckligt högljudd helt enkelt, läkare brukar ju sällan vara speciellt diskreta. Det är inget könsrelaterat iaf, eftersom de flesta läkarna på vårdcentralen är kvinnor. Däremot är det nog könsrelaterat att jag får för mig att den enda manliga sköterskan på stället är läkare.Fast nu är det lugnt, jag har lärt mig. Häromdagen kläckte han ur sig frasen "vad är sjukt och vad är friskt egentligen?", vilket en manlig läkare aldrig skulle säga. Skona mig från hobbyfilosofer…

Beställde från förrådet i tisdags. Var väldigt osäker på vad jag skulle beställa, så det blev en ganska liten beställning. Däremot blev jag frestad att okynnesbeställa lite grejer. Jag har till exempel alltid velat ha en reflexhammare (art. 20146) att bära runt i fickan på rocken. Eller ok, inte alltid, men sen jag började utbildningen iaf. Kan inte påstå att jag tidigare i mitt liv suktat speciellt hårt efter just reflexhammare.
Det fanns även möjlighet att beställa ett 72000-pack med äggkoppar (art. 70876) - det hade blivit en riktigt jävla stor frukost av det. Man hade kunnat bjuda in hela landstinget till en äggfrukost.

Onsdag eftermiddag träffade jag Snövit, som ville gå och shoppa, vilket jag i stort sett aldrig någonsin skulle få för mig att säga nej till. Vi provade kläder, och köpte kläder. Det är ju rea överallt, vilket är det underbaraste som finns. Vissa ställen har 70% rabatt! Jag älskar kläder. Såg en jacka på Åhlens i fredags som kostade runt 1400 spänn och som sjöng "köp mig!" med hög och klar stämma när jag gick förbi skyltfönstret. Det var nån marin/militär stil på den, stora knappar med ankare på, marinblått tyg med guldgula kantband, hög krage och revärer på axlarna. Det fanns matchande byxor också - full uniformsklädsel. Chansen att den någonsin kommer befinna sig i min garderob är ca 0,0003%. Vissa kläder är helt enkelt inte praktiska. Den matchar ingenting i min garderob (vilket den borde vara tacksam för) och köper jag den måste jag alltså köpa ännu fler grejer att ha till.

Däremot vill jag fortfarande ha BlendShe-jackan jag såg i en butik därhemma. Midjekort jacka i rött slitet skinn med MC-krage, snygg som fan och ungefär lika dyr som Åhlens-jackan. Skillnaden är att den 1) är i läder och därmed är värd sitt pris och 2) att den har en chans att passa till kläder jag redan har. Om den finns kvar i butiken när jag kommer hem i augusti (inte troligt) så köper jag den nog. 

Torsdag eftermiddag inleddes alfatestningen av Projekt Fyllegubbar. Vi lärde oss många viktiga läxor, varav den främsta var: Följ receptet!! Alla misstag som begicks (för blöta jordgubbar, choklad som fastnar osv) skulle undvikits om man hade läst receptet noggrannare. Så fredag eftermiddag dedikerades till att köpa in fler jordgubbar och mer choklad (och ok, lite shopping också, jag provade militärjackan när jag såg den), inför betatestningen igår. Där vi återigen lärde oss att receptet är allsmäktigt. Vi testade flera sorters choklad, men det enda som var RIKTIGT gott var vit choklad. Så nästa gång (den riktiga gången) blir det bara vit choklad.

Jag har glömt köpa mer allergimedicin såg jag igår kväll. Fan också! Halsen kliar. Vilket är skumt eftersom jag inte ens ätit något idag. Psykiskt, förmodligen. Men jag ska köpa fler allergitabletter på måndag - får försöka klara mig tills dess. Jag hade inte planerat att utsätta mig för speciellt raffinerade allergen idag, så jag överlever nog.

Eftersom alla naturligtvis är så otroligt intresserade så följer härunder en bildförteckning över de övriga personerna på min topp 5-lista. Den är inte reviderad på flera år, men jag orkar inte spendera enegi på att fundera ut vilka som skulle platsa på en ny aktuell lista. Däremot accepterar jag INTE kommentarer om min smak (om de inte är positiva förstås). I like what I like, ok? Och med det avslutas dagens bloggsession.

Jag skulle kunna skriva lite om vad jag har gjort i helgen. Bloggen hade kunnat innehålla långa entusiastiska beskrivningar av bad i små pittoreska sjöar, charmen hos mina två brorsbarn och deras överväldigande kärlek till sin farmor (och en hel del till sin faster också) om besök på godisfabriker, skönheten i min mammas bohemiska trädgård, om böcker, tavlor, keramik, god mat, vin, kortspel och i största allmänhet mysigt umgänge med min familj.

Men jag har ingen lust att skriva om det. Det går ändå inte att återge allt på ett sätt som gör det rättvisa. Istället tänker jag ägna dagens blogg åt en beskrivning åt mina två drugs-of-choice: koffein och xylometazolinhydroklorid (i nödfall oximetazolinhydroklorid).

Koffein

Denna underbara substans som håller en på benen hela dagarna. Enormt tillvänjande naturligtvis, men det är smällar man får ta. Jag dricker inte kaffe, utan föredrar mitt koffein i annan form. Te duger inte, även om jag hinkar i mig det iallafall, för skojs skull. Fram tills för ett tag sedan var mitt koffeinintag begränsat till sk. energidrycker, framförallt då Red Bull light, eftersom det är den enda energidryck som inte innehåller socker. Men för ca ett halvår sedan dök det upp en ny produkt på marknaden, en ängel vars uppdykande inledde en ny produktiv fas i mitt liv, en fas där tentaplugg och andra aktiviteter med hyfsat höga krav på mental vakenhet helt plötsligt förvandlades från orgier i ångest och vånda till nåt som faktiskt kändes jäkligt kul. Produkten heter Vicks Red Energy, och är (för er som ännu inte upptäckt detta underbara) en halstablett med koffein i. Så simpelt, så genialt.

Massmedia hakade på lite halvhjärtat med rubriker som "Koffein i godishyllan!" men trots det verkar inte en jävel ha hört talas om Red Energy. Tv-reklamen verkar ha gått de flesta spårlöst förbi. Och let’s face it: de flesta människor dricker faktiskt kaffe. Så marknaden kanske inte är enorm. Men ändå, det är ju ett så enkelt sätt att piggna till, och man slipper det meck med kaffeinköp och/eller termos-omkringsläpande som kaffevanan kräver. Allt som behövs är en liten påse med halstabletter. Väger lite, kostar (förhållandevis) lite.

Inledningsvis tyckte jag att halstabletterna smakade as. Nån läskig blandning av grapefruktskal och alvedon. Men nu när jag är såld på drogen så finns det inget som kan sända välbehag genom min kropp som ilandet i spottkörtlarna när jag känner den syrliga smaken av morgonens första Red Energy.
Procter & Gamble själva har följande att säga om smaken: "Smaken är utpräglat vuxen med inslag av blodgrape, mogna röda bär och chili." Det var som fan. Chili?
Självklart beror min förändrade upplevelse av smaken på att jag blivit tillvand. Men de som smakat tabletten verkar tycka att den smakar rätt ok, och jag har flera gånger blivit tillfrågad om jag har nån över att bjuda på när nån har känt lukten av den tablett jag har i munnen (jag osar alltså blodgrape, röda bär och chili dagen lång).

Till nästa drog!

Xylometazolinhydroklorid

Denna härliga kemiska substans återfinns i de bekanta produkterna Otrivin och Zymelin. Japp, vi snackar nässpray. Och innan jag börjar svamla så vill jag gärna nämna att jag inte på något sätt förespråkar det tillstånd av nässpraysberoende jag själv befinner mig i - sprayen ska inte användas mer än 10 dagar i följd, och därmed basta. Själv har jag använt den mer eller mindre regelbundet de senaste 4 åren.
Som de flesta vet så orsakar långvarigt nässpraysanvändande en alltmer täppt näsa. Man behöver mer nässpray, och så blir man ännu mer täppt. En ond cirkel. Så varför hylla skräp?

Jo… för att känslan man får av att känna näsan avtäppas efter att ha duschat den med nässpray i ett tillstånd av totalt näsblockage är helt enkelt underbar. Det finns inget skönare än det där sista lilla poppande ljudet där näsgången blir helt fri. Näsborrarna känns stora som järnvägstunnlar. 

Och man kan faktiskt inte vara täppt i näsan. Man KAN inte! Man låter som en lungsjuk dront om man andas genom munnen hela dagarna (eller ännu värre, som en pervers snuskflämtare, redo att kasta sig över telefonen för att verbalt antasta sina kvinnliga medmänniskor), och det känns faktiskt som att man kvävs. Den värsta känslan som finns är att vakna mitt i natten med båda näsborrarna totalt blockerade (speciellt om rummet är varmt) och inse att nässprayen är slut. I det läget skulle jag glatt överväga att såga av mig yttersta leden på lillfingret för en dos Otrivin.  

Men… idag fick jag slut på nässpray. Och i en anda av vild optimism så valde jag att utse detta till dagen D, dagen då jag slutar med nässpray. Jag har slutat förr, men fått återfall då jag blivit förkyld. Jag kan tänkas få återfall igen, men jag vill iaf försöka nu igen. Jag brukar inte vara så täppt på dagarna, men ända sen sprayen tog slut igår eftermiddag så har jag känt mig halvkvävd. Förmodligen psykiskt. Jag har försökt skölja näsan med vatten, utan nåt uppseendeväckande resultat. Och med tanke på att min ena näsborre nu är helt sluten så vågar jag knappt tänka på hur natten kommer bli. Wish me luck! Förhoppningsvis blir det bättre om några dagar.   

Och så vill jag ha en ny telefon. 

Afthgrrl. Pthhr. Bläää.

Tog en liten tupplur på eftermiddan. Vaknade tjugo i tio, fyra timmar senare, i ett varmt rum, med munnen igenklibbad och grus i ögonen. Mysigt. Varför känns alltid munnen som att man käkat kofta när man sover på dagtid?
Jag har sovit för lite på nätterna den här veckan, så jag behövde nog den där tuppluren. Jag hoppas bara att jag lyckas sova nu på natten också.

Imorgon åker jag med Storebror & familj till mamma, och stannar där i helgen. Eftersom jag fortfarande känner mig lite kuddig i huvudet så sparar jag packning och sånt till imorgon bitti. För då kommer jag vara jättepigg, efter allt sovande. Jodå.

Håller på att läsa Migration av Julie Czerneda. Den är nummer två i en serie, och tydligen finns den sista enbart inbunden, dvs för det blygsamma priset av över 200 spänn. Skit också! Jag vill inte ha inbundna böcker, speciellt inte när delar av serien är i pocket. Dyrt, tungt, otympligt, omöjligt att ha i handväskan. Men att vänta tills den kommer i pocket? Omöjligt! Jag måste ju få veta vad som händer. Jag ska försöka läsa den här boken låååångsamt, så att jag inte behöver ha för lång abstinens.

Nu ska jag sova. Igen. 

Imorse gick det inga bussar härifrån. De går en gång i halvtimmen, och jag brukar ta den som går ca tjugo i sju på morgonen. Idag kom det ingen buss tjugo i sju. Jaja, tänkte jag, det fixar sig, jag kan ta nästa buss. Då kommer jag dit efter att min arbetstid egentligen har börjat, men innan labbet ska öppna. Så det är lugnt, no problems.
Klockan kvart över sju började jag fundera över om nästa buss kanske var sen för att den fick plocka upp så många som egentligen skulle åkt med den förra bussen.
Klockan halv åtta insåg jag att jag fan inte kunde stå och vänta där längre. Ringde till kundtjänsten (vars nummer stod på mitt månadskort som jag vid det laget hållt i min hand i nästan en timme, för tänk om bussen helt plötsligt skulle dyka upp?) där en kille lät väldigt stressad och lovade ringa tillbaka.
Han föreslog taxi, men eftersom jag då skulle behövt åka förbi en bankomat (mitt Visa Elektron för Omyndiga eller Andra Icke Kreditvärdiga Misshagliga Individer folk som inte passerar en kreditupplysning fungerar inte att betala taxi för, det har ingen inbyggd tillfällig kredit) och därmed hade behövt ta en omväg eller gå sista biten så ringde jag istället och väckte pappa, som körde mig till jobbet. *STRESS*

Eftersom jag är den neurotiska person jag är så lyckades jag alltså stå i en timme och vänta på bussen och ÄNDÅ hinna till jobbet innan labbet skulle öppna. Jag kommer aldrig försent. ALDRIG! (förutom när jag pluggar, då skolkar jag varje onsdag morgon)

Fick leverans med grejer idag. Bland annat nya flaskor för att kontrollera Hb-maskinen, vilket var bra eftersom jag letade efter dem i alla skrymlen och vrår i kylskåpet och i alla skåp imorse eftersom den gamla flaskan snart är slut. Fick 480 säkerhetskanyler istället för 400 som det stod på listan som följde med, och eftersom jag inte har tänkt på att fråga vad man gör när listan diffar så skrev jag "480?" på listan och satte i den i sin pärm. Necessity is the mother of invention och allt det där.

Det dök även upp en liten issue med sekretessbelagda personer som ska processas genom vårdapparaten utan att folk vet om deras personnummer, men det löste sig. Tror jag iaf, jag har inte fått provsvaren ännu. Men det är lugnt, jag är inte orolig. Det känns som att jag nu efter tre dagar ensam har uppnått labb-zen där nästan vad som helst kan valsa in genom dörren utan att det stör mitt lugn. (man ska inte säga sånt, det får man bara äta upp sen, när nån kommer in och vill att man ska göra en knäpunktion eller nåt. Fast sånt gör man visst inte på lab. Men det vore iofs coolt att få göra det! Åååhhhh…. jag skulle ge vad som helst för att få in nån som ska göra knäpunktion, inser jag nu.)

Lyckades skvätta blod över lab-bänken idag, när jag öppnade ett provrör lite för häftigt. Spritade av bänken med ytdesinfektion - och jag ska öppna provrören lite mindre häftigt i fortsättningen. Det är kanske inte så kul att komma tillbaka från semestern till ett lab som ser ut som ett slakthus.

Apropå slakthus förresten, jag läste i tidningen att Kurt Vonnegut har kommit ut med en ny bok, nåt samhällskritiskt alster som tydligen ska vara bra. Jag känner mig lite skeptisk, jag kan inte direkt påstå att Slakthus 5 var mitt livs läsupplevelse (vad fan handlar den om egentligen?) men om man tycker att en skildring av bombningen av Dresden under andra världskriget inte är komplett utan att ha tidshopp och utomjordingar involverade (allvarligt talat, är det nån som vet vad den handlar om?) så kanske man gillar den.  Vore kul att läsa hans senaste bok dock. Men jag har iofs annat att läsa. Jag städade mitt lilla rum idag, och staplade upp alla mina böcker i en hög. Jag hade en bok med mig hit, och nu har jag en hög med 12 böcker (vilket inte inkluderar Stieg Larsson, eftersom den är lånad och får ligga i en egen hög) som jag på något sätt ska försöka få med mig hem.
Men det är lugnt, redan när jag åkte hit räknade jag med att behöva köpa en resväska till…. 

Städar har jag gjort för att mitt rum imorgon kommer bli städat av min föredetta svägerska som pappa betalar för att komma hit och städa en gång i veckan. Så eftersom pappa har sagt åt henne att allt som ligger på mitt golv bara är att lägga upp på sängen (vilket han gärna hade fått informera mig om) så måste jag snygga till rummet lite innan, så att hon kommer åt att dammsuga.
Överklassfasoner.
Jag skäms lite, och när jag inser att jag faktiskt hemskt gärna skulle vilja betala nån för att dammsuga alla mina golv resten av mitt liv så skäms jag ännu mer. Men jag gillar inte hushållssysslor. Inte dammsugning eller städning…. inte ens matlagning eller nåt sånt.
Och den där egenskapen som kvinnor sägs ha, att de ständigt "plockar" så att det aldrig blir totalstökigt (till skillnad från män som enligt samma teori låter allt byggas upp till en soptipp som de sen ägnar flera frenetiska dagar till att städa bort, allt på en gång), den egenskapen saknar jag totalt. Jag plockar aldrig bort mina tallrikar, eller mina tidningar/böcker/saxar/nagelfilar/glasspinnar eller vad det nu än råkar vara som jag strör omkring mig. Tänk när vi skaffar barn, då kommer det inte ens gå att gå in i lägenheten längre. Den kommer dömas ut som en sanitär olägenhet och vårt barn kommer hämtas av socialen.

Jag har fortfarande inte fixat nån nål till Fyllegubbarna (apropå saker som har med socialen att göra), men tydligen har Cointreau-frågan löst sig. Tre flaskor? Din galning…  

Idag har det varit väldigt, väldigt lugnt på lab. Så lugnt att jag tog chansen att palpera a. popliteus på en liten dam som berättade att hon hade haft proppar i knävecken, bara för att känna om hon hade nåt aneurysm där. Det hade hon inte, såvitt jag kunde känna. Annars känns väl just knävecken som ett rätt otippat ställe för proppbildning, eller?

Fick ett erbjudande om att jobba 30aug-1sept på labbet på vårdcentralen nära pappa, men då har jag redan åkt hem. Lite synd, jag hade gärna gjort det annars. Men vid det laget är jag hemma och läker min tatuering! Johan ringde till tatuerarstudion idag och hörde sig för om väntetider, det rör sig visst bara om en tre veckors väntan för att få tid, så det är helt lugnt att få det gjort inom mina tidsmarginaler. Men hon som bokade tider var inte där, så han har inte bokat ännu.

På det där andra labbet i närheten av farsan så jobbar det tydligen också en läkarstudent i sommar, en kille som visst var ännu mer nervös än jag på sin första ensamma dag (iaf så nervös att han gjorde patienten nervös). Jag tycker att det funkar bra på lab, även om folk dyker upp med skumma grejer som Hb-elfores, något som (enligt centrallabbet som jag fick ringa upp) är något man skickar på konsultremiss till ett större sjukhus.

Det känns som att jag bara har slöat hela dagen, och ändå är jag trött. Sitter hemma hos Snövit och hör hur hon stökar runt i köket och gör sallad (hon gör jättegoda sallader!), och känner lukten av stekt bacon. Känner mig som en soffpotatis som inte hjälper till, men jag orkar inte mycket mer än att bara sitta och stirra. Gick och la mig lite för sent igår…

Idag har någon hittat min blogg genom att söka på "brudar i nagellack och nylonstrumpor".

Jag är så stolt.

Första riktiga dagen ensam på lab. Det började bra, enbart en person i kö direkt på morgonen, och sen var det väldigt lugnt en lång stund. Snackade lite med den unga tjejen som jobbar som biträde på vårdcentralen (måste komma ihåg att ta med en länk till henne imorgon) och som tydligen extraknäcker som trubadur! Hur coolt är inte det? Hon spelar gitarr och piano, men har sång som främsta instrument. Vi snackade tatueringar lite senare på dagen, hon har en G-klav i nacken som ligger nånstans i storleksområdet som jag tänkt mig för min tatuering. Min ska nog vara mindre iofs.

Hur som helst, helt plötsligt var det smockfullt i väntrummet, och mitt blodtryck steg lite. Jag frågade en dam om hon hade fått vänta länge, och hon sa upprört att hon hade fått vänta en halvtimme och att så länge brukar man minsann inte få vänta. Det kändes ju inte så bra. Nästa person som kom in var en äldre dam som skulle ta PK-prov, och som visade fram en färdigifylld remiss. Nånstans i bakhuvudet ringde små klockor - var inte det den här tanten som skulle ta kapillärt PK och som skulle gå direkt till centrallabbet och ta sitt prov? Var det inte därför hon fick en färdig remiss? En titt i pärmen visade att jovisst, kapillärt var det. Jag påpekade det (jag antog att hon hade glömt det) och hon sa att jovisst, hon kom ihåg att det var sagt så, men nu hade hon sett att syster "som kan ta prov i fingret" var där, så då hade hon suttit i väntrummet och väntat en halvtimme iallafall. *SUCK* Nu var det ju inte fråga om att jag inte kunde sticka i fingret, det skulle en halvblind dement chimpans kunna göra, utan om att jag inte analyserar provet på plats… 

Eskorterade damen till centrallabbet, och väl där var det naturligtvis kö. Hon påtalade detta och tyckte att "oj då, då får jag köa här igen, och jag har ju redan väntat en bra stund". Jaha? DET ÄR VÄL INTE MITT FEL? Fast så sa jag ju inte. Det kräver åratal av regelbunden provokation för att jag ska tappa tålamodet. Men jag suckade lite inombords, dels för att jag ju tyckte lite synd om att henne för att hon fick vänta så länge, dels var lite irriterad på henne för att hon inte kunde gått direkt till rätt lab utan istället såg till att de som var efter henne i kön fick vänta ännu längre. Sen följde en halvtimme av självrannsakan där jag försökte konstruera ett scenario i huvudet där jag hade kunnat handla annorlunda och med bättre resultat - och eftersom inget sånt scenario uppenbarade sig så slutade jag förebrå mig själv.

Fick en patient med exakt samma namn som min kursare Ace (ja, hon heter inte "Ace" på riktigt, men hon påminner mig om Rory Gilmore). Hyfsat ovanligt namn, vilket distraherade mig så mycket att jag glömde ta hälften av proverna. Klantarsel! Men jag pratade med läkaren som ordinerat proverna, och hon sa att det var ok att ta proverna om några dagar istället då patienten kommer tillbaka för att lämna ett prov som hon ska ta hemma. Så det löser sig. Annars har jag nog inte klantat mig så ofantligt idag, såvitt jag vet. Inga borttappade provrör eller så…

Efter jobbet bar det av in till stan, först för att köpa presenter (och ett par böcker i present till mig själv, dock inte A Scanner Darkly) och sen på barnkalas för att fira min brorsson som fyller åtta. Mycket mysigt och trevligt, god mat och kladdkaka till efterrätt. Fick med mig en lunchlåda hem med pastasallad och tabouleh, ska bli trevligt att äta lunch imorgon. Det var det idag med förresten, jag käkade dagens lunch från nåt kinesiskt lunchställe som en av läkarna fixade.

Storebror hade rensat ut bokhyllan, så det fanns en påse böcker att plocka i. Jag kände igen ett par av sånt han fått av mig tidigare, både från när jag hade dålig smak (Dean Koontz) och när jag har bra smak (Neil Gaiman). Så jag plockade åt mig en hög.

Brorsonen fick Piratika av Tanith Lee (världens bästa författare), och brorsdottern fick Coraline av Neil Gaiman (också världens bästa författare) i försenad födelsedagspresent. Båda är nog egentligen tänkta för äldre barn… eller ungdomar, kanske. Men de är spännade och välskrivna, och böcker kan man ha länge. Jag önskar att jag hade haft en faster som gav mig såna böcker när jag var liten. Men folk försökte få in mig på den rätta vägen och gav mig välanpassad ungdomslitteratur istället. Vilket jag gärna läste, jag läser allt… och egentligen kanske jag behövde lite omväxling - jag minns att jag läste böcker av Isaac Asimov när jag var typ 11 år, och det kanske kan bli lite ensidigt med bara sånt. Fast jag gillade det. Men hur som helst, jag försöker bidra med omväxling även här, genom att korrumpera min storebrors barn till att gilla fantasy (eller vad man nu ska kalla det… alla barnböcker är väl fantasy egentligen).

Med hem fick jag Survival och Migration, båda av Julie E. Czerneda (köpte själv samtidigt med födelsedagspresenterna), en intressant sf-författare med fokus på biologi och tänkbara alternativa sätt andra arter kan te sig när de uppnått intelligens, baserat på deras biologogiska struktur och naturliga plats i ett främmande ekosystem, samt Neverwhere av Neil Gaiman (jättejättejättebra), Chocolat av Joanne Harris, The Stargazey av Martha Grimes (aldrig hört talas om) samt *skäms lite* En Ond Plats av Dean R. Koontz.

Så nu har jag böcker ett tag framöver. 

Jag funderar på att spendera en del av lönen jag får ut i augusti på en tatuering. Jag har velat ha en länge, men inte kunnat bestämma mig för ett motiv. Men nyss, när jag slappade ute på gräsmattan och såg solen sila ner genom lövverket så slog inspirationen till utan förvarning. Så självklart. Så elegant och symboliskt. Och så totalt och fullkomligt obegripligt för alla som inte känner till det, vilket känns som ett grundkrav för en tatuering (annars skulle väl folk inte tatuera in kinesiska tecken). Jag antar att jag skakade loss lite inspiration från mitt tidigare funderande kring science fiction.

Dags att boka tid, med andra ord.

(ledtråd: "90% of everything is crud") 

Tittade in på www.angryflower.com och råkade se att ännu en bok av geniet Philip K. Dick har blivit film, denna gång A Scanner Darkly. Weeeeeee!!! När kan den tänkas komma till Svenska biografer tro? Iofs är Keanu Reeves med… men man ska inte döma på förhand. Den första Matrix-filmen var ju bra, även om de andra sög åsneballe. Och att den enda andra hyfsade film jag kan komma på att han har varit med i är Parenthood från 1989 där han bara hade en biroll behöver ju inte betyda nåt. Eller hur?

Listan på Wikipedia över filmer som baserats på eller influerats av Dick’s böcker och noveller saknar en punkt. Filmen Truman Show är influerad av boken Time Out of Joint som är en av mina absoluta favoriter. Iofs är alla hans böcker bra. Filmen fokuserar mycket på etiska gränser kring tv och reality-serier och handlingen har egentligen inget att göra med boken. Men grundidén med en värld som är helt artificiell och konstruerad kring en enda person sammanfaller med bokens tema, där fokus som så ofta hos Philip K. Dick ligger på verklighetens natur och gränserna för den mänskliga identiteten med konstruktionen av en "själ" eller identitet. Jag kanske borde bli lite orolig över att så många av mina favoritförfattare är influerade av droger? Ett exempel är Vurt av Jeff Noon, en läsupplevelse att jämföra med ett LSD-rus.

Imorgon tror jag att jag ska åka in till stan och köpa "A Scanner Darkly" och läsa om den.