Jag börjar misstänka en oanad sidoeffekt av operationen. Jag tror att jag blir på dåligt humör av alkohol! Nog för att jag alltid har varit lite småtrist av och till, men det här är ju löjligt. Och när jag försöker lista ut vad det är som utlöser mina tråkighetsutbrott så är alkohol en gemensam nämnare. Efter två glas vin blir jag först lite småglad och pratig (dvs jag babblar på om mig själv mer än vanligt, om nu det är möjligt) och sen slår det om och jag vill bara vara ifred.
Det vore skönt att ha något att skylla på iaf. Att vara såhär asocial av naturen är skrämmande.
När vi firade midsommar med Johans familj var det likadant. Folk skulle kasta pil, och ville att jag skulle vara med (för ALLA ANDRA var med) men jag ville inte. Varför inte? Ingen aning. Jag vet bara att jag i det ögonblicket kände att jag hellre skulle gått hem till fots ensam i mörkret än att kasta pil. Igår frågade Lillebror om jag ville vara med och spela kubb - samma känsla. Och om folk insisterar och frågar igen så blir jag förbannad. Inombords, så att ingen märker det, men ändå. Lillebror känner mig, så han frågar bara en gång.
Det är ju inte som att jag har nån fobi mot just dartpilar och kubbpjäser, eller att jag inte vågar vistas bland folk… men just det här att leka festlekar är något jag avskyr. Jag VILL gilla det, för alla andra verkar ju ha kul, och det är klart att jag vill ha kul. Det vore klart bättre att ha roligt än att sitta ensam och alternera mellan irritation över min egen tråkighet och den enorma sorgsenhet jag känner över hur omöjligt det är att må bra när jag ständigt lägger krokben för mig själv.
Fast i ärlighetens namn så mår jag bra ändå. Livet leker, så länge jag håller mig borta från alla situationer där jag förväntas ha roligt, för det är då allt går åt helvete. En stor del har att göra med själva förväntan, både min egen och andras. Om det är meningen att jag ska ha roligt så kan jag ge mig fan på att kvällen slutar med att jag sitter i ett hörn och filosoferar över mina tillkortakommanden medan glada människor ansätter mig med tillrop som "Men ska du inte vara med!?!".
Betyder det här att jag har social fobi? Jag vet inte, jag har inte läst psykiatri ännu. Och jag tror att det här är ett sånt där läge där det är dumt att diagnosticera sig själv. Jag tror bara att det betyder att jag är knäpp. Social fobi, då ska man väl vara rädd att börja nya jobb/utplaceringar, och inte gilla att tala inför folk? När jag var yngre vågade jag inte tala inför folk, och undvek det så gott jag kunde. Numera känner jag bara ett sting av rädsla innan jag ska gå upp och prata, men mer är det inte. Min naturliga självupptagenhet är en tillgång här, känslan av att alla sitter och lyssnar på MIG MIG MIG inte bara för att de vill utan för att de måste är rätt berusande. Och om jag är den som råkar vara bäst lämpad att redovisa resultaten av till exempel ett grupparbete - och det är klart jag är - så gör jag gärna det.
Det är sånt här som gör att jag kan känna mig… oformad. Inte riktigt färdiggräddad, liksom. Jag började mitt liv med en relativt utåtriktad personlighet, jag pratade högt och gärna med alla jag såg, och var glad och sprallig i största allmänhet. Men ganska tidigt (runt 4-5 år tror jag) så började jag aktivt kuvas, med utskällningar och misshandel (att kalla det "stryk" är ett för milt ord, ibland hade jag ont i veckor efteråt) så fort tålamodet brast med den alltför högljudda ungen. Och när skolan började så började även mobbningen, som drog sitt strå till stacken för att forma en ny, totalt annorlunda personlighet. Kuvad, rädd, osynlig. Den viktigaste egenskapen blev nu förmågan att kunna pejla läget, att sondera terräng bland De Hotfulla genom försiktiga frågor och iaktagande. Eftersom stämningsläget hos människorna i min omgivning blev totalt dominerande för min vardag så blev det allt jag fokuserade på.
Och nu, när livet inte är speciellt hotfullt längre, så ska de här två motsatta personerna samsas i mig. Så jag vet inte längre - är jag introvert eller extrovert? (eftersom jag överhuvudtaget ställer mig frågan så antar jag att jag är introvert) Tycker jag om människor eller ej? Är jag modig eller rädd?
Jag är fortfarande noga med att pelja läget hos folk. Det är en bra egenskap, om det inte är rädsla som driver. Men jag är inte längre rädd för att synas, vilket jag var när jag var yngre. Och jag är inte rädd för att tro att jag har rätt att vara lycklig. Ibland, när jag pratar med folk, så dyker det upp en röst i huvudet som ryter åt mig att "du pratar för mycket! du tar för mycket plats!" och oftast lyssnar jag. Jag har ingen aning om den har rätt eller ej. Jag pratar mycket, det vet de som känner mig. Men är det FÖR mycket? Vet ej. Och jag ÄR väldigt självupptagen, det vet jag också.
Alltså… jag hade bara tänkt filosofera lite kring varför jag blir så grinig och tråkig av alkohol, och så urartar det till en orgie i navelskådning. *suck* Jag tror faktiskt att alkohol bidrar, så jag får väl börja knarka istället.
Man ska inte skriva blogg när man är bakfull. Det blir så långrandigt då. Jag ska gå och läsa en bok - läste ut Engaging the Enemy imorse, DET borde den här bloggen ha handlat om istället. Jag får nöja mig med ett "LÄS ALLT AV ELISABETH MOON!" istället för en riktig recension.
