Fantastisk dag.

Den började inte så fantastiskt, jag glömde äta frukost, tog med en halv förpackning digestivekex på bussen, åt ett och insåg att man fan inte kan äta digestivekex till frukost, sprang in på pressbyrån för att köpa macka och hamnade precis bakom en lång kö av människor som skulle panikköpa grejer innan de rusade till tåget… och insåg vid morgonfikat att min inköpta smörgås smakade sur gammal älgballe (ok, jag har aldrig smakat, men man kan väl föreställa sig). Varför måste det vara ett halvt hekto smör på alla mackor man köper?

På eftermiddagen började pulsen öka takten vid tanken på att mamma skulle komma förbi. Ångest. Jag ser min mamma som två helt skilda personer - den ena är monstret som gjorde att folk i skolan frågade varför jag hade blåmärken i ansiktet av och till. Den andra är en snäll, vis, omtänksam kvinna, som är ofarlig och vänlig på ett sånt där kommunalarbetande gudrun sjödén-bärande rödvinspimplande sätt. Den personen respekterar jag och tycker om. Dessa personer är i mitt huvud helt oförenliga, så det enda sättet att hantera det hela är att bemöta dem som skilda personer. Idag träffade jag följdaktligen den andra personen, den snälla vänliga. Men kroppen vet… den vet att den kommer träffa båda två. Det är därför pulsen går upp.

Och så känns det så oerhört viktigt att få hennes bekräftelse. Jag borde vara lite för gammal för att bry mig, men jag bryr mig som fan. Jag är rädd att hon ska säga nåt osnällt, att det ska kännas som att hon skäms över mig, mitt utseende och min vikt.
Vilket hon inte gjorde. Hon har överöst mig med beröm hela kvällen, hon har sagt snälla saker om mitt hår, mina kläder, mina sandaler, mitt studieflyt, mitt halsband, mina örhängen, ja… allt.  

Kvällen har gått i nostalgins tecken. Vi åkte och tittade på huset jag växte upp i (som jag var och tittade på med Lillebror för ett par veckor sen), och så åkte vi ut till havet och badade, och mamma visade mig en jättehärlig badplats där det nästan aldrig är något folk. Vi satt och åt picknick, köttfärspirog, pumpabröd med brie och skinka, och melon till efterrätt. Och så badade vi, vattnet var varmt och helt underbart. Solen lyste, och där vi satt var det totalt vindstilla.

Lång promenad tillbaka till bilen, och sen skulle hon egentligen köra mig hem till pappa men så åkte vi ut till lilla båthamnen istället. Vi satt i kvällssolen och pratade en stund, och gick sen in och fikade på det lilla konditoriet där vi alltid brukade köpa födelsedagstårtor när jag var liten. De hade slut på vaniljbullar - även det en nostalgigrej, vi köpte alltid vaniljbullar och tog med när vi åkte ut och fiskade i min barndom - så vi delade på en kanelbulle istället. På uteserveringen fick vi sällskap av världens sötaste lilla 11-veckors spanielvalp som kom och hälsade på oss i förbifarten (den var mer intresserad av alla spännande småfåglar). Efter en stund blev hela hamnområdet invaderat av motorcyklar, det dök upp ett helt MC-gäng från tomma intet. Vi satt precis lagom till att beundra alla glänsande fina motorcyklar på nära håll. Väldigt coolt. När vi körde därifrån så såg jag mig över axeln och noterade en tio meter lång kö av läderklädda bikers in till konditoriet. Tur att vi kom dit precis innan. 

Mamma släppte av mig hemma hos pappa, vi kramades och bestämde att jag skulle komma hem till hennes lilla hus någon (eller båda) av två tänkbara helger framöver. Allt som allt var det en helt otroligt härlig kväll, vi pratade och hade trevligt, vädret var strålande (bokstavligen) och allt vara bara mysigt och fint.  

Se, hur bra det kan bli när man inte har speciellt mycket förväntningar. Allting går åt helvete med mit humör när jag har förväntningar, men när jag inte har några så faller allt på plats. ALLT. Underbart.