Att salta en mimare

Jag skulle kunna skriva lite om vad jag har gjort i helgen. Bloggen hade kunnat innehålla långa entusiastiska beskrivningar av bad i små pittoreska sjöar, charmen hos mina två brorsbarn och deras överväldigande kärlek till sin farmor (och en hel del till sin faster också) om besök på godisfabriker, skönheten i min mammas bohemiska trädgård, om böcker, tavlor, keramik, god mat, vin, kortspel och i största allmänhet mysigt umgänge med min familj.

Men jag har ingen lust att skriva om det. Det går ändå inte att återge allt på ett sätt som gör det rättvisa. Istället tänker jag ägna dagens blogg åt en beskrivning åt mina två drugs-of-choice: koffein och xylometazolinhydroklorid (i nödfall oximetazolinhydroklorid).

Koffein

Denna underbara substans som håller en på benen hela dagarna. Enormt tillvänjande naturligtvis, men det är smällar man får ta. Jag dricker inte kaffe, utan föredrar mitt koffein i annan form. Te duger inte, även om jag hinkar i mig det iallafall, för skojs skull. Fram tills för ett tag sedan var mitt koffeinintag begränsat till sk. energidrycker, framförallt då Red Bull light, eftersom det är den enda energidryck som inte innehåller socker. Men för ca ett halvår sedan dök det upp en ny produkt på marknaden, en ängel vars uppdykande inledde en ny produktiv fas i mitt liv, en fas där tentaplugg och andra aktiviteter med hyfsat höga krav på mental vakenhet helt plötsligt förvandlades från orgier i ångest och vånda till nåt som faktiskt kändes jäkligt kul. Produkten heter Vicks Red Energy, och är (för er som ännu inte upptäckt detta underbara) en halstablett med koffein i. Så simpelt, så genialt.

Massmedia hakade på lite halvhjärtat med rubriker som "Koffein i godishyllan!" men trots det verkar inte en jävel ha hört talas om Red Energy. Tv-reklamen verkar ha gått de flesta spårlöst förbi. Och let’s face it: de flesta människor dricker faktiskt kaffe. Så marknaden kanske inte är enorm. Men ändå, det är ju ett så enkelt sätt att piggna till, och man slipper det meck med kaffeinköp och/eller termos-omkringsläpande som kaffevanan kräver. Allt som behövs är en liten påse med halstabletter. Väger lite, kostar (förhållandevis) lite.

Inledningsvis tyckte jag att halstabletterna smakade as. Nån läskig blandning av grapefruktskal och alvedon. Men nu när jag är såld på drogen så finns det inget som kan sända välbehag genom min kropp som ilandet i spottkörtlarna när jag känner den syrliga smaken av morgonens första Red Energy.
Procter & Gamble själva har följande att säga om smaken: "Smaken är utpräglat vuxen med inslag av blodgrape, mogna röda bär och chili." Det var som fan. Chili?
Självklart beror min förändrade upplevelse av smaken på att jag blivit tillvand. Men de som smakat tabletten verkar tycka att den smakar rätt ok, och jag har flera gånger blivit tillfrågad om jag har nån över att bjuda på när nån har känt lukten av den tablett jag har i munnen (jag osar alltså blodgrape, röda bär och chili dagen lång).

Till nästa drog!

Xylometazolinhydroklorid

Denna härliga kemiska substans återfinns i de bekanta produkterna Otrivin och Zymelin. Japp, vi snackar nässpray. Och innan jag börjar svamla så vill jag gärna nämna att jag inte på något sätt förespråkar det tillstånd av nässpraysberoende jag själv befinner mig i - sprayen ska inte användas mer än 10 dagar i följd, och därmed basta. Själv har jag använt den mer eller mindre regelbundet de senaste 4 åren.
Som de flesta vet så orsakar långvarigt nässpraysanvändande en alltmer täppt näsa. Man behöver mer nässpray, och så blir man ännu mer täppt. En ond cirkel. Så varför hylla skräp?

Jo… för att känslan man får av att känna näsan avtäppas efter att ha duschat den med nässpray i ett tillstånd av totalt näsblockage är helt enkelt underbar. Det finns inget skönare än det där sista lilla poppande ljudet där näsgången blir helt fri. Näsborrarna känns stora som järnvägstunnlar. 

Och man kan faktiskt inte vara täppt i näsan. Man KAN inte! Man låter som en lungsjuk dront om man andas genom munnen hela dagarna (eller ännu värre, som en pervers snuskflämtare, redo att kasta sig över telefonen för att verbalt antasta sina kvinnliga medmänniskor), och det känns faktiskt som att man kvävs. Den värsta känslan som finns är att vakna mitt i natten med båda näsborrarna totalt blockerade (speciellt om rummet är varmt) och inse att nässprayen är slut. I det läget skulle jag glatt överväga att såga av mig yttersta leden på lillfingret för en dos Otrivin.  

Men… idag fick jag slut på nässpray. Och i en anda av vild optimism så valde jag att utse detta till dagen D, dagen då jag slutar med nässpray. Jag har slutat förr, men fått återfall då jag blivit förkyld. Jag kan tänkas få återfall igen, men jag vill iaf försöka nu igen. Jag brukar inte vara så täppt på dagarna, men ända sen sprayen tog slut igår eftermiddag så har jag känt mig halvkvävd. Förmodligen psykiskt. Jag har försökt skölja näsan med vatten, utan nåt uppseendeväckande resultat. Och med tanke på att min ena näsborre nu är helt sluten så vågar jag knappt tänka på hur natten kommer bli. Wish me luck! Förhoppningsvis blir det bättre om några dagar.   

Och så vill jag ha en ny telefon.