Att salta en mimare

Tre hål. Det är väl inte så farligt för nån som inte har varit hos tandläkaren på tio år? Jag trodde att jag skulle ha hål i varenda tand, minst.

En preliminär kostnadskalkyl för lagningarna hamnade på 2400 spänn, inklusive notan för dagens undersökning på 398 kronor. Alltså runt 2000 för själva lagningarna, vilket snabbt gick ner till halva priset eftersom jag tackade ja till "studenttandvård", dvs mina tänder ska lagas av en tandläkarstudent istället. Jag frågade vad haken var (sämre lagningar, längre väntetid?), och tandläkaren, en ganska trist nedlåtande typ, hävdade att det inte fanns nån hake. Sen fick jag höra av tandsköterskan att det tar mycket längre tid för själva lagningen när en student gör den, det kan ta upp till 2-3 timmar! Men eftersom jag inte har någon direkt tandläkarrädsla, och eftersom ju studenter måste få öva.. så tackade jag självklart ja ändå. Halva priset! En dryg tusing är väl inte mycket att tjafsa om?

Det här med abonnemang på tandvård blev jag avrådd ifrån. Eller rättare sagt, de rådde mig att vänta i två år. För om jag startar det nu så kommer de se vad jag har gjort för tandvårdsarbete senaste tiden, och mina tre hål kommer då slunga upp mig i den allra högsta kategorin, som pröjsar 3000 spänn per år. Inte så smart, nej. Men om jag väntar i två år så kommer det bli annorlunda. Tyvärr kommer jag ju inte bo här om två år, och dit vi flyttar finns inte abonnemangstandvård. Så det blir inget med det. Men huvudsaken är ju att jag iaf blir kallad varje år, och får mina hål lagade. Sen är jag nöjd. Lite tandblekning och tandreglering skulle förstås inte vara helt fel, men det är en senare fråga.

Slitet fortsätter. I vår östtyska bunker till sovrum har vi nu hängt upp nya fina gardiner, samt ställt in alla tre bokhyllor (två sketgamla "vita" Billy varav den ena förmodligen är av nåt helt annat fabrikat, samt en knäpp träfärgad hylla som jag fick av min grannekursare). Det sistnämnda var ett projekt som hette duga. Alltså… att släpa böcker hit och dit är jobbigt nog. Men i våra bokhelveteshyllor finns SÅ mycket mer än bara böcker. För att enabla vår ovana att ställa allt som inte har nån egen plats i bokhyllan så brukar vi inte ha böckerna "frontade", utan stående längst bak i hyllorna så att det det blir plats för hur mycket crap som helst framför böckerna.

Vid utrensningen idag hittades bland annat följande grejer:

• En påbörjad stickning
• En flaska kroppsmålningschoklad
• Diverse extraknappar till jeans och nån jacka
• Tre tändare (en tom)
• 6 rullar omslagspapper i olika färger
• Två värmeljusstakar
• Två blockljus med fat
• Ett doftljus
• 6 olika gosedjur
• Ett par billiga nylonstrumpbyxor i förpackning
• En svenska kocken-figur
• En stor skämtpenna som ser ut som nåt aliens använder för rektalundersökningar
• En panflöjt
• En brandvarnare
• Två tomma förpackningar för brandvarnare
• En påse med filttyg i tre olika färger
• En arg tomte med döskallering på luvan
• Oanvända julkort
• Gamla födelsedagskort

Ibland känns det som att en eldkastare vore det enda lämpliga städverktyget här hemma.

Men sovrummet ser jättefint ut nu. Tyvärr ser vardasrummet ut som fan, eftersom allt i ovanstående lista ligger på vardagsrumsbordet. I soffan ligger en hög med sällskapsspel som inte fick plats i bokhyllorna efter mina nya luftigare bokutplacering (jag har 14 böcker i resväskan som jag ännu inte packat upp, så jag lämnade lite plats åt dem). Men nästa projekt är datorrummet, inte vardagsrummet. Vi är säkert färdiga med det här nån gång i oktober. Dvs oktober nästa år. *suck*

Nu har vi målat första varvet i sovrummet. Jag är svettig som en brunstig gnu, och känner mig jävligt lite lockad av en omgång till. Färgen ser ut som smält mjölkchoklad i burken, men mörknar rätt snabbt flera nyanser när den torkar. Just nu får jag lite oönskade vibbar av östtysk bunker i sovrummet (Johan ser det hela optimistiskt och påpekar att det öppnar för flera nya roliga sovrumslekar), men jag försöker intala mig att det nog blir fint till slut ändå. Vita textilier kommer rädda det hela. Jodå!

Vi har köpt färg till datorrummet och vardagsrummet också. Fanihelvete vad jobbigt. Det jobbigaste är liksom inte själva målandet, utan allt satans förarbete. Spackling… och så min personliga stötesten, det satans tejpandet vid alla lister och upp mot taket. Det finns ingenting som är så helvetiskt tråkigt som att tejpa inför målning. Jag vill ha en slav som fixar spacklandet, slipandet, tejpandet och täckandet av golvet, så skulle jag nog tycka att det här med målning nog är rätt kul ändå. För just nu känns det som straffarbete. Vad som gör det ännu mer surt är att det hela är MIN idé. Jag har ingen annan att skylla på.

Min tatuering fich en skorpa igår, och flagnar idag. Snart har den läkt färdigt, och är redo att fotas.  

Ja, jag är ju hemma igen nu. Johan mötte mig vid tåget i tisdags morse, för att ge mig kramar, pussar och hjälp att extrahera min två enorma resväskor från ett litet skåp där de stod placerade längst in, omgivna av andra väskor som folk ställt utanför skåpet.

Det känns bra att vara hemma igen. Katterna har motvilligt erkänt att jag nog hör hemma här i lägenheten trots allt (efter viss initial tveksamhet), det står växter (levande!) i fönstrena som alla är döpta till Sofia, vi har redan valt ut färger till vardagsrum, datorrum och sovrum samt tejpat inför sista målningen i fjärde rummet, och… det känns som att jag aldrig varit borta. Johan har lite större muskler bara, och det ligger en hög med post här jag måste ta itu med, annars är allt sig likt. Jag vet inte om jag hade väntat mig något annat, men det känns som att det kanske borde vara NÅN skillnad när jag nu varit hemifrån i nästan två månader. Men nix… vi är redan tillbaka till vardagen, komplett med förolämpningar i köket och allt ("men sluta slicka på saker ditt jävla barn!").

Johan har nya glasögon. Gucci! Så nu behöver jag inte skämmas över honom när jag har mina Prada-bågar på mig, hehe. Snygga är de iaf, bågarna. Tydligen har de gamla krossats i en hantel-relaterad olycka, vilket är lika bra för skalmarna färgade av sig vid öronen så att han alltid hade två svarta streck där (vilket, som alla kan förstå, inte är jättesnyggt).
Han fick en ny t-shirt av mig, och så köpte vi ett halsband nere på stan efter att jag tatuerat mig… så just nu, iförd nya glasögon, ny t-shirt, nytt halsband och nya spännande bröstmuskler så är han snyggare än någonsin. Vilket jag inte får säga till honom, för då tycker han att jag är löjlig. Han är lika usel på att ta emot komplimanger som jag är, om inte värre.

Apropå t-shirts… jag har varit på jakt efter snygga t-shirts ett tag, för jag har inga alls, men idag insåg jag att det finns en outforskad guldgruva här hemma som bara väntar på att bli plundrad. Johans t-shirtar! Han har ju alltid varit mindre än jag, en perfekt medium, men nu kommer jag i hans t-shirts utan problem…. och han har MÅNGA snygga t-shirts. Varför har han många snygga t-shirts? Jo, för att jag har köpt dem åt honom, såklart. Han har förklarat att vissa av dem är off-limits, bland annat den allra nyaste (som är riktigt jävla snygg), men resten tror jag att jag har tillgång till. Ny snygg klädstil på gång för min del.

Och idag har jag tatuerat mig! Det gjorde både mer och mindre ont än jag väntat mig, vad jag nu menar med det. Jag var inte ett dugg nervös innan, förrän han drog fram stora nålgrejen som såg otäckt vass och läskig ut. Och när han skulle köra igång så var jag rädd att jag skulle rycka till av smärtan, men det gjorde ont på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Smärta är aldrig som man väntar sig, helt enkelt. Inte ens välbekant smärta går att förutse, egentligen. Kroppen har uselt smärtminne, vilket är rätt bra.
Det var vass smärta, men ändå inte. Äh, det går inte riktigt att beskriva. Det var inte direkt skönt iaf, men det var en smärta som gick att nästan ignorera efter en stund. Jag kan dock inte påstå att jag är jättesugen på att göra det igen, trots den vänlige tatuerarens avskedshälsning om att jag var välkommen åter!

Det blev skitsnyggt iaf, smärta eller ej. Jag är jävligt nöjd! Just nu är den täckt med plast, och det har blött ut lite bläck så att det mest ser ut som en suddig bläckfläck, men jag såg den precis efteråt och såg hur bra ut som helst. Jag älskar min fina nya tatuering, helt enkelt. Jag ska vårda den ömt, med den skumma salvan från apoteket som tatueraren rekommenderade. Jag ska lägga upp foto lite senare också.

Jag skriver blogg för sällan, och när jag väl skriver så orkar jag inte skriva nåt annat än det mest aktuella. Trots det vill jag gärna nämna min lilla utflykt till Lund för en vecka sen! Fantastiskt sällskap, god mat (vildsvinskebab!), och den där roliga känslan av att göra något spontant, som man så sällan får nuförtiden. Stort tack!

Gårdagen ja.

Åkte hem till Snövit på eftermiddagen, med allt det nödvändigaste (mobil, bankomatkort, leg, pengar, nycklar, läppglans, busskort) förpassat till byx- & jackfickor så att jag skulle slippa ha en handväska med mig. Snövit mötte mig med bil och vi åkte tillsammans för att hämta upp Leonita. Snövit tenderar att köra fel och bryta mot trafikregler när jag är med (hon påstår att hon inte gör det när jag inte är med, vilket är svårt för mig att motbevisa), och så blev det även igår. Hon korsade tre filer och svängde in på en utfart, så vi dök upp från fel håll dit Leonita väntade - vilket kanske förklarade hur vi kunde stå parkerade rakt framför Leonita, kanske fem meter ifrån, med bildörren öppen, hojtandes och viftandes, utan att hon såg oss förrän efter flera minuter. Leonita skyllde på att hon hade nåt skräp innanför sin lins.  

Snabb avstickare till affären för mat, godis och groggvirke, och sen hem till Snövit för en väldigt god middag med kyckling, grönsaker och nudlar. Vi utförde vissa experiment med den sprit vi hade tillgänglig, och kom fram till att det saknades nåt för att det skulle bli riktigt gott. Mer is, kanske. Eller lime.

En kompis till Snövit dök upp och gjorde oss sällskap, en kille som jag och Johan tycker att hon borde befodra till pojkvän istället, eftersom han råkar vara en av de få trevliga killar jag nånsin sett henne med. Och om Johan tycker om honom så kan vi ha parmiddagar. Jag saknar parmiddagar… det blev litegrann sånt ibland för några år sen, men aldrig nu.

Hursomhelst, det visade sig att den här killen pluggar nån slags designutbildning, så jag frågade om jag fick anlita honom att fixa mitt tatueringsmotiv, vilket han lovade att göra. Jag visade lite bilder av hur jag hade tänkt mig, och han pratade en massa om "balans" och "spänning", vilket kändes tryggt och professionellt.

Leonita ville inte hänga med ut, så hon åkte hem, och jag och Snövit åkte in till stan. Vi hade bestämt oss för en nostalgikväll, så vi gick till hårdrocksnattklubben där vi alltid hängde för några år sen. För ganska många år sen, nu. De hade fått två nya våningar och en helt ny ingång sen sist, så jag blev lite förvirrad först, men sen kände jag igen mig. Vi kom dit vid 11-tiden, och stället var tyvärr helt dött. Inte speciellt mycket rockers heller, utan bara vanligt tråkigt folk. Jag gillar drinkar men har ingen koll på några drinksorter, så jag körde min vanliga beställning: "en tjejdrink som inte smakar sprit tack, en fyra" och fick ett roat leende och en underbart god rosa drink av en mustaschbeprydd bartender. Jag såg att han hällde minst fyra olika sorters likörer i den, men den enda jag såg namnet på var Passoa. Vilket är en given bas i alla tjejdrinkar.

Vi satt och spanade in dansgolvet ett tag först. Det var inte så många där, bara några tappra själar som försökte lista ut hur man dansar till Ace of Spades - häri ligger utmaningen att gå på en hårdrocksklubb med dansgolv. Sen beslutade vi oss att utmana våra trumhinnor och gå ner i källaren, där de spelar metal och folk ser lite hårdare ut. Vi satt och kollade in läget lite, när en tjej plötsligt lutade sig fram och frågade om jag var singel. Mitt "nej" mottogs med en viss besvikelse, inte av henne utan av killen som satt bredvid henne. Han frågade om jag VERKLIGEN inte var singel, och jag visade min förlovningsring. Han såg ännu mer besviken ut, men hämtade sig snabbt och frågade om min kompis var singel. Det kom fram att han försökte pigga upp sina uttråkade kompisar som satt mittemot oss, genom att försöka ragga åt dem (men egentligen åt sig själv). Den ene hade en blond faux-hawk och den andre var tatuerad över hela armarna, men kompisen hävdade att de inte egentligen av rockers utan i själva verket "såna där metrosexuella". Hehe…

När han fick höra att jag pluggade till läkare så tyckte han att vi ju inte kunda hänga på såna här ställen, utan borde gå och festa med bratsen i centrum istället. Nej tack!

Det dök upp en annan kille som började stöta på Snövit, och eftersom hon tyckte att han störde henne i hennes spanande på en annan kille så försökte hon bli av med honom genom att tala om för honom att jag tyckte att han var söt, och insistera på att byta plats så att han hamnade bredvid mig. Åh, tack som fan. Han VAR söt, men vafaan… JAG går ju inte ut för att ragga. Jag tror att Snövit  var lite förvirrad och trodde att det här var sex år tidigare, då jag skulle blivit jätteglad av att hon slängde söta killar åt mig.

Lämnade källaren några gånger för att beställa mer drinkar - jag var ju tvungen att beställa av samma bartender, för att få fler "tjejdrinkar" av samma sort, för han hade inget namn på den - och för varje gång så var det mer och mer folk däruppe. Till slut gick vi upp och ställde oss på dansgolvet en stund. Det tog ett tag innan rytmen kröp tillbaka i höfterna, det var ett jävla tag sen jag befann mig på ett dansgolv. Stället var helt packat, vilket kändes kul, även om man naturligtvis blir omkringknuffad som fan. Träffade en arbetskompis till Snövit som hon glömde presentera mig för, så nu kommer hon tro att jag är hennes hemliga flickvän.

På dansgolvet skymtade jag en kille klädd som i Clockwork Orange vilket fick mig att vilja hoppa över dit och slå ner honom. Jag hatar Clockwork Orange (och alla andra Kubrick-filmer), och jag hatar definitivt folk som klär sig som Alex de Large.

Vi bytte dansgolv till övervåningen istället, ett förhållandevis väldigt stort utrymme som till största delen består av just dansgolv, samt en scen. Ingen uppträdde ikväll, men det var ungefär en miljon människor på dansgolvet. Snövit tröttnar fort, jag gillar att dansa i timmar. Vi kompromissade, och gick därifrån strax före två. Köpte en varmkorv av alla dessa varmkorvsgubbar som dyker upp vid nattklubbarna som svampar efter regn. God korv… skulle gärna ha en nu. Hungrig!

Gick till stationen, och Snövit tog en taxi hem. Ungefär då kändes det som att japp, nu är kvällen över, ingen spänning mer, hem och sova. Snackade lite med Johan i telefon, han var också ute och festade och hade tappat bort sin brorsa nånstans på stan.

Gick på bussen hem, tillsammans med en rent ohelig mängd fulla fjortisar. Satte mig ganska långt bak. En lång full kille som var tatuerad på underarmen svajade ombord, och började snacka ganska högt och förvirrat om huruvida nån kunde tänka sig att "uh-huh" med honom. Ingen verkade sugen, men han satte sig bredvid en tjej iaf, som sa att det var ok att han satt brevid henne om han lovade att vara "en snäll kille". Hans fulla kompis satt mitt emot, på samma sida gången som jag.

Drog fram mina hörlurar och försvann en stund, men efter ungefär en kvart var jag uttråkad och tog av mig dem igen. Då hade Stupfulla Killen somnat, och hans fulla kompis höll på att demonstrera hur väck han var genom att slå honom i huvudet med en tom pet-flaska om och om igen, utan att få minsta reaktion. Ok, folk smäller av när de druckit för mycket. Tro mig, jag har sett det mesta i den vägen. Vid några få, inte speciellt minnesvärda tillfällen (eller ja, jag kommer inte ihåg dem, helt enkelt) så har det även hänt mig själv. Men något i hur han hängde och slängde med kroppen och helt följde med i bussens rörelser fick mig att bli lite orolig. Hans kompis försäkrade mig om att det var helt lugnt, för "han andas ju, han är ju inte död liksom, höhöhöhöhöhö". Jag kände mig skitfånig, men jag kollade ändå hans puls (stadig) och testade att smärtstimulera honom genom att gnugga med knogarna över hans bröstben. Ingen reaktion! Jag har aldrig varit med om att någon helt låtit bli att reagera på nåt sånt, det gör ONT att få bröstbenet gnuggat.

Jag försökte prata med hans kompis, och folk runtomkring började ställa frågor om vart de skulle gå av, hur killen skulle komma hem, osv. Hans kompis tyckte att han ju bara behövde sova ruset av sig, men hur fan skulle han komma hem? Han reagerade inte ens när kompisen slet i honom så att han åkte av sätet, han skulle hamnat på golvet om ingen fångade honom. Totalt lealös, helt utan reaktion på något alls. Så ok, jag ringde ambulansen. Vad fan skulle jag göra annars? Hans kompis blev skitsur, och tyckte att jag var jättelöjlig, och när jag sen pratade med busschauffören som stannade vid hållplatsen och ropade ut att "vi väntar på ambulansen" i högtalaren så blev jag hatad av hela bussen. Iaf de som visste att det var jag som ringt, de andra höll på att tjafsa med chaffisen. Helt plötsligt började killen vrida sig, och hålla om sin mage. Han blev helt röd i ansiktet och såg ut att ha vansinnigt ont, och helt plötsligt reste han sig - med lite hjälp - och gick ut, fortfarande utan att någonsin öppna ögonen. Han gick av, och blev manövrerad bort till busskuren av kompisen och en annan snubbe (den enda som inte var sur på mig, utan försvarade mig med att "hon ringde ju bara av välmening").

De försökte få killen att sätta sig ner i busskuren, men han stod upp och vägrade böja knäna. Tyvärr kunde han inte heller hålla sig på benen själv, utan de fick hålla uppe honom.  Busschauffören förklarade att han inte kunde vänta på oss, och jag kunde ju inte gärna lämna Medvetslösa Killen ensam med sin fulla korkade kompis (nån måste ju hålla honom upprätt!) så jag sa att jag stannade och väntade på ambulans, och kände hur typ 90 kilo full kille helt plötsligt lutades mot mig. Jag lyckades få honom att sätta sig ner till slut, och la märke till att han kissat på sig. Vilket man inte gör bara av att vara fylleväck, liksom. Han andades dåligt och rosslade lite, så jag fick hålla upp huvudet för honom, för det kunde han inte göra själv.

Till slut dök ambulansen upp, och tog hand om det hela. De fick inte heller liv i honom, men konstaterade att han hade dålig saturation (85%) och satte syrgas på honom. Hans kompis hade berättat för mig att det var "bärs & gobbe" som de hade festat på, och han var inte glad åt att ambulanspersonalen "golade för bängen". Seriöst, pratar folk så fortfarande? Jag trodde att det bara var 65-åriga knarkare som pratade om att gola. GHB kan tydligen slå ut andningen rätt snabbt, och ambulanspersonalen tyckte att det var jättebra att nån ringt efter dem, för killen var i jävligt dåligt skick. De frågade om jag också var kompis till Medvetslösa Killen, och jag fick förklara att "Njaee…. jag åkte bara med bussen, typ". Polisen dök upp, och frågade om vi var hans kompisar. "Ja", sa kompisen, och innan jag hann svara "NEJ" så fick vi frågan om vi också tagit GHB. Vilket hade varit betydligt mindre pinsamt om jag inte hade känt igen en av poliserna, en kille från en parallellklass i högstadiet. Great…

Ambulansen lastade in killen tog med hans kompis, och körde iväg, tillsammans med polisbilen. Och jag var strandad, halvvägs hem, klockan 03:30 på natten. Tjohej! Otack är världens lön, och allt det där. Ok, polisen kanske hade kunnat köra mig hem om jag hade frågat, men det tänkte jag inte på då. Så jag började gå, och ringde och väckte pappa bara för att NÅN skulle veta att jag var ensam ute mitt i natten.

Sen ringde jag Johan, och snackade med honom, och hans återfunna brorsa. De hade tydligen skitkul, även om det var lite dött på stan.

Såg knappt en människa, förrän halvvägs, då jag gick förbi en tjej och en kille i tonåren som stod och bråkade. Strax efter att jag passerat dem så ringde pappa upp mig igen och sa att han kom och hämtade mig. När jag stod och väntade på honom så hörde jag paret bråka högre och högre, och till slut ett högt skrik från tjejen. Jamen vafaaaaan då… gick dit och kollade, och tjejen låg på marken. Visioner av exakt hur surrealistiskt det är att ringa efter ambulansen två gånger på samma kväll hann passera i mitt huvud, men det visade sig att hon bara låg på marken och surade för att han hade dragit henne i håret. Ett litet moppegäng dök upp, enbart killar, tydligen från samma fest som paret kom från. Kändes inte helt ok att lämna tjejen där med en massa fulla killar omkring sig, men de verkade känna varandra allihop, och hade hon velat ha hjälp så hade hon bett om det. När jag gick därifrån hörde jag hur hon gapade åt killen, eller ja, åt alla killarna, och hur de bråkade allihop. Kul kväll.

Åkte hem med farsan, och kände mig pigg som fan och väldigt nykter. För nykter för mitt eget bästa uppenbarligen… hade jag varit fullare och mer borta i huvudet så hade jag aldrig fått för mig att ringa efter ambulans.  

Idag… sitter jag i pyjamas, vilket jag har tänkt göra hela dan. Är jättehungrig, ska käka upp resterna av thai-maten från igår.

Over and out. 

Wow, vilken kväll… ni anar inte. Hint: det involverar GHB och en ambulans (och nej, det var inte jag som tog GHB, men det var jag som ringde ambulansen).

Mer imorgon, tror jag. Kvällen har varit lyckad iaf, i alla avseenden. Jodå, även ambulansen… jag älskar utryckningsfordon.

Jaha, ja. Fredag. En dag som brukar vara lugn… med betoning på "brukar".

Alla skumma saker som kan hända har hänt den här veckan. Förfrågningar om prov på acetylkolinreceptorantikroppar (utredning av myastenia gravis), MRSA-prov, utredning av porfyri, drogtester, osv osv. Hej och hå. Har ringt och ställt frågor till några av de större labben i Sverige (Sahlgrenska immunologilab resp. Porfyricentrum på Karolinska), inte för att jag direkt blivit pushad att göra det, utan för att det har verkat som att det kanske vore en bra idé. Iofs har jag ringt till Sahlgrenska immunologilab förut, men det var för några år sen, när jag behövde ha svar på en grej för en hemtenta… 

Ibland får man liksom bara bestämma sig för om man ska hoppa på tåget eller bli överkörd av det. Jag håller på labbets öppettider (med ett par små, små undantag), men det är så kul att dras med i diagnosprocessen hos vissa av doktorerna (eller ja, en av dem - hon som beställer mest prover) och det kan hända att jag kanske engagerar mig lite för mycket ibland. Men ärligt talat, det spelar inte så stor roll. Jag jobbar bara i två veckor till, och hon som beställer en massa prover ska ha semester nu, och sen verkar det som att hon ska ha tjänstledigt ett halvår för att forska, så om hon får några labrelaterade ovanor så kommer hon iaf utöva dem nån annanstans ett tag.

Jag gillar henne. Hon vet att hon beställer för mycket prover, och att hon överutreder sina patienter. Men hon gör det iallafall, vilket kanske är irriterande men också lite beundransvärt. "Det kommer man långt med" som hon sa idag, när jag kommenterade hennes envishet (iofs var det i det här fallet att hon försökte ge mig betalt för att jag övertalade henne att äta upp halva min pizza, vilket jag vägrade eftersom alternativet ändå var att jag skulle slängt den och då skulle jag ju ändå inte fått betalt, eller hur?). 

Jag fick choklad av en patient häromdagen. Doktorn-med-proverna fick, och så jag. Ingen annan. Det tyckte jag var jättegulligt. Jag gillar visserligen inte sådär mörk choklad, men det är tanken som räknas och mamma älskar sån choklad så hon får den av mig istället. Vi ska ses imorgon för att åka bil till morfar och vara där över helgen. Kul!

Hon sålde förresten en tavla för 2500 spänn idag. Det är rätt coolt.  

På måndag får jag en massa pengar, äntligen. Det hade varit ännu roligare om jag hade fått dem idag så jag hade kunnat gå loss i affärerna och köpa kläder, resväska, datorspel, ansiktskrämer och smink, men måndag får duga. Jag får en Angel-skiva av Johan på måndag också. Måndag blir en bra dag. 

Johan förklarade just varför Marilyn Manson är "nutidens svar på Thore Skogman".

Jag vill hem till min älskling! Jag får abstinens av att vara utan hans humor för länge… 

Såg just att jag har petekier på hakan från att ha kräkts så häftigt. Fan vad läskigt det ser ut. Massor med små blodprickar i huden.

Och… åh vad bra! Tinnitus också.

Senaste dagarna har saknat flyt. Jag har kännt mig stressad, lite ångestladdad, klantig, klumpig och nervös. Fått dåligt samvete över att jag nekar vårdcentralens värsta provtagningsjunkie (jag nämner inga namn men initialerna är MBS) att ta en mängd blodprover på en patient klockan halv fyra på eftermiddagen. Samtidigt har jag hela tiden varit medveten om att jag känner mig sådär, och försökt analysera orsakerna till det. Att inte veta varför jag känner mig som en idiot gör mig rätt irriterad.
Satt och grunnade på det där på bussen hem, när jag faktiskt kom på svaret. Eller iallafall något som kan vara ett svar. Jag tror att jag har listat ut vad problemet är:

Jag bryr mig.

Ok, jag inser att det inte är helt uppenbart vad jag menar. Men alltså… det här klumpiga tafatta psykiskt nedbrytande oflytet dök upp ungefär när jag seriöst började fundera över om jag skulle försöka fixa ett underläkarvikariat på vårdcentralen nästa år. Det vore skönt att återvända till välbekanta miljöer, även om jag inser att åtminstone en del av nästa sommar bör ägnas åt arbete på sjukhuset där jag eventuellt ska göra AT senare. Jag gillar idén att få vik på vårdcentralen nästa sommar. Jag gillar det så mycket att jag gör upp detaljerade planer i huvudet. Och VIPS så förvandlas allt. Chefen, som tidigare inte riktigt var en prick på min radar, är nu en Viktig Person som det gäller att hålla sig väl med, och som kan tänkas ha åsikter om att jag promenerar hem strax efter tre trots att jag skriver fyra på min lönerapport. Patienter och personal är "personer jag kommer träffa igen", vilket är mycket mer stressande att umgås med än "personer jag aldrig kommer träffa mer och därmed kan göra bort mig hur mycket jag vill inför utan att det gör ett skit".

Det är skitlöjligt, men såhär reagerar jag tydligen. Idiotiskt. Jag har iaf ingen annan förklaring till varför jag kännt mig stressad och på dåligt humör nu senast dagarna. Det enda andra nya i tillvaron är veckans extraläkare, en dansk blek man som jag misstar för patient eftersom han har så otroligt osund hudfärg. Han är varken trevlig eller otrevlig… så jag tror inte att han har påverkat mitt humör nämnvärt. Jag klarar helt enkelt inte att behöva tänka på andras förväntningar… jag presterar mycket bättre om andra förväntar sig noll och det är JAG som sätter prestationsnivån helt själv.

Jaja. Det ger sig väl.

Annars då? Idag har jag försökt ta prov på ett hysteriskt barn, men jag kom inte ens i närheten med nålen förrän tårarna sprutade åt alla håll och hon började skrika, sparkas och vifta med armarna. Gick in till sköterskorna för att höra mig för om man kanske kunde fixa det hela med lite nedåttjack, men istället fick jag "hjälp att hålla". Oh yeah. Vilken bra idé! Traumatisera ungen. Jag kanske ska tillägga att barnet ifråga hade fått emla-kräm på båda armarna och att själva provtagningen inte hade känts alls om jag någonsin hade fått komma till med nålen, men det finns ju fler sätt att traumatiseras på. Sköterskan fick ett smakprov på Vilda Ungen i full action, och gick och hämtade en undersköterska. Mer hållhjälp. *suck*
Till slut gick jag och pratade med en läkare. Inte den läkare som beställt proverna, utan samma MBS som jag gnällde lite över för en stund sen. Hon sa att visst kunde ungen få knark (fast hon formulerade det annorlunda), men frågan var om proverna var SÅ viktiga. Det gällde allergiprover, så till slut så blev resultatet att vi skippade proverna och så fick hon bli kallad till allergimottagningen för pricktest vid ett senare tillfälle. Jag är glad att det inte är jag som ska pricktesta henne.

Annars har dagens action bestått i att jag efter ett middagsintag bestående av ICA’s mellanmålspizza (eller vad den nu heter) har mått så inihelvete satans dåligt att jag trodde att jag skulle behöva till akuten. Jag åt en likadan minipizza igår (fast en annan smak) och det gick bra, men idag fastnade den. Som fan! Den satt helt fast i magen. Mådde illa och fick grymma magsmärtor, men när jag kräktes kom inget upp. ÅNGEST. Till skillnad från många gastric bypass-opererade så har jag aldrig behövt få nåt avlägsnat ur magsäcken via gastroskopi… hittills. Men för en dryg timme sen trodde jag att jahapp, nu är det kört, nu är det min tur att svälja slang. Och det enda jag kunde tänka på var att "herregud, snälla, låt dem ge mig en hästdos lugnade först". Det gjorde så vansinnigt ont, och det kändes som att något satt fast ungefär i höjd med bröstbenet. Fattar inte hur jag skulle klarat en färd till sjukhuset i det tillståndet. Med buss, dessutom. För hur jävla illa man än mår av att ha råkat täppa till magsäcken så är det iaf inte direkt livshotande. Ambulans finns därmed inte med i ekvationen. Satt på sängen i sovrummet och försökte andas djupa andetag. Hörde grannarna genom fönstret, och funderade på om jag kanske kunde be dem köra mig till akuten.

Jag lyckades dock klara mig undan gastroskopi-eländet. Inget sjukhusbesök idag. Dricka vatten, kräkas, dricka mer vatten, kräkas igen, dricka mer vatten, osv… så gick det över till slut. Jag mår fortfarande lite dåligt, men det är överkomligt. 

Så nu ska jag tycka synd om mig själv, gå och lägga mig tidigt, och försöka återfå min tidigare soliga bekymmersfria disposition.