Senaste dagarna har saknat flyt. Jag har kännt mig stressad, lite ångestladdad, klantig, klumpig och nervös. Fått dåligt samvete över att jag nekar vårdcentralens värsta provtagningsjunkie (jag nämner inga namn men initialerna är MBS) att ta en mängd blodprover på en patient klockan halv fyra på eftermiddagen. Samtidigt har jag hela tiden varit medveten om att jag känner mig sådär, och försökt analysera orsakerna till det. Att inte veta varför jag känner mig som en idiot gör mig rätt irriterad.
Satt och grunnade på det där på bussen hem, när jag faktiskt kom på svaret. Eller iallafall något som kan vara ett svar. Jag tror att jag har listat ut vad problemet är:

Jag bryr mig.

Ok, jag inser att det inte är helt uppenbart vad jag menar. Men alltså… det här klumpiga tafatta psykiskt nedbrytande oflytet dök upp ungefär när jag seriöst började fundera över om jag skulle försöka fixa ett underläkarvikariat på vårdcentralen nästa år. Det vore skönt att återvända till välbekanta miljöer, även om jag inser att åtminstone en del av nästa sommar bör ägnas åt arbete på sjukhuset där jag eventuellt ska göra AT senare. Jag gillar idén att få vik på vårdcentralen nästa sommar. Jag gillar det så mycket att jag gör upp detaljerade planer i huvudet. Och VIPS så förvandlas allt. Chefen, som tidigare inte riktigt var en prick på min radar, är nu en Viktig Person som det gäller att hålla sig väl med, och som kan tänkas ha åsikter om att jag promenerar hem strax efter tre trots att jag skriver fyra på min lönerapport. Patienter och personal är "personer jag kommer träffa igen", vilket är mycket mer stressande att umgås med än "personer jag aldrig kommer träffa mer och därmed kan göra bort mig hur mycket jag vill inför utan att det gör ett skit".

Det är skitlöjligt, men såhär reagerar jag tydligen. Idiotiskt. Jag har iaf ingen annan förklaring till varför jag kännt mig stressad och på dåligt humör nu senast dagarna. Det enda andra nya i tillvaron är veckans extraläkare, en dansk blek man som jag misstar för patient eftersom han har så otroligt osund hudfärg. Han är varken trevlig eller otrevlig… så jag tror inte att han har påverkat mitt humör nämnvärt. Jag klarar helt enkelt inte att behöva tänka på andras förväntningar… jag presterar mycket bättre om andra förväntar sig noll och det är JAG som sätter prestationsnivån helt själv.

Jaja. Det ger sig väl.

Annars då? Idag har jag försökt ta prov på ett hysteriskt barn, men jag kom inte ens i närheten med nålen förrän tårarna sprutade åt alla håll och hon började skrika, sparkas och vifta med armarna. Gick in till sköterskorna för att höra mig för om man kanske kunde fixa det hela med lite nedåttjack, men istället fick jag "hjälp att hålla". Oh yeah. Vilken bra idé! Traumatisera ungen. Jag kanske ska tillägga att barnet ifråga hade fått emla-kräm på båda armarna och att själva provtagningen inte hade känts alls om jag någonsin hade fått komma till med nålen, men det finns ju fler sätt att traumatiseras på. Sköterskan fick ett smakprov på Vilda Ungen i full action, och gick och hämtade en undersköterska. Mer hållhjälp. *suck*
Till slut gick jag och pratade med en läkare. Inte den läkare som beställt proverna, utan samma MBS som jag gnällde lite över för en stund sen. Hon sa att visst kunde ungen få knark (fast hon formulerade det annorlunda), men frågan var om proverna var SÅ viktiga. Det gällde allergiprover, så till slut så blev resultatet att vi skippade proverna och så fick hon bli kallad till allergimottagningen för pricktest vid ett senare tillfälle. Jag är glad att det inte är jag som ska pricktesta henne.

Annars har dagens action bestått i att jag efter ett middagsintag bestående av ICA’s mellanmålspizza (eller vad den nu heter) har mått så inihelvete satans dåligt att jag trodde att jag skulle behöva till akuten. Jag åt en likadan minipizza igår (fast en annan smak) och det gick bra, men idag fastnade den. Som fan! Den satt helt fast i magen. Mådde illa och fick grymma magsmärtor, men när jag kräktes kom inget upp. ÅNGEST. Till skillnad från många gastric bypass-opererade så har jag aldrig behövt få nåt avlägsnat ur magsäcken via gastroskopi… hittills. Men för en dryg timme sen trodde jag att jahapp, nu är det kört, nu är det min tur att svälja slang. Och det enda jag kunde tänka på var att "herregud, snälla, låt dem ge mig en hästdos lugnade först". Det gjorde så vansinnigt ont, och det kändes som att något satt fast ungefär i höjd med bröstbenet. Fattar inte hur jag skulle klarat en färd till sjukhuset i det tillståndet. Med buss, dessutom. För hur jävla illa man än mår av att ha råkat täppa till magsäcken så är det iaf inte direkt livshotande. Ambulans finns därmed inte med i ekvationen. Satt på sängen i sovrummet och försökte andas djupa andetag. Hörde grannarna genom fönstret, och funderade på om jag kanske kunde be dem köra mig till akuten.

Jag lyckades dock klara mig undan gastroskopi-eländet. Inget sjukhusbesök idag. Dricka vatten, kräkas, dricka mer vatten, kräkas igen, dricka mer vatten, osv… så gick det över till slut. Jag mår fortfarande lite dåligt, men det är överkomligt. 

Så nu ska jag tycka synd om mig själv, gå och lägga mig tidigt, och försöka återfå min tidigare soliga bekymmersfria disposition.