Ja, jag är ju hemma igen nu. Johan mötte mig vid tåget i tisdags morse, för att ge mig kramar, pussar och hjälp att extrahera min två enorma resväskor från ett litet skåp där de stod placerade längst in, omgivna av andra väskor som folk ställt utanför skåpet.

Det känns bra att vara hemma igen. Katterna har motvilligt erkänt att jag nog hör hemma här i lägenheten trots allt (efter viss initial tveksamhet), det står växter (levande!) i fönstrena som alla är döpta till Sofia, vi har redan valt ut färger till vardagsrum, datorrum och sovrum samt tejpat inför sista målningen i fjärde rummet, och… det känns som att jag aldrig varit borta. Johan har lite större muskler bara, och det ligger en hög med post här jag måste ta itu med, annars är allt sig likt. Jag vet inte om jag hade väntat mig något annat, men det känns som att det kanske borde vara NÅN skillnad när jag nu varit hemifrån i nästan två månader. Men nix… vi är redan tillbaka till vardagen, komplett med förolämpningar i köket och allt ("men sluta slicka på saker ditt jävla barn!").

Johan har nya glasögon. Gucci! Så nu behöver jag inte skämmas över honom när jag har mina Prada-bågar på mig, hehe. Snygga är de iaf, bågarna. Tydligen har de gamla krossats i en hantel-relaterad olycka, vilket är lika bra för skalmarna färgade av sig vid öronen så att han alltid hade två svarta streck där (vilket, som alla kan förstå, inte är jättesnyggt).
Han fick en ny t-shirt av mig, och så köpte vi ett halsband nere på stan efter att jag tatuerat mig… så just nu, iförd nya glasögon, ny t-shirt, nytt halsband och nya spännande bröstmuskler så är han snyggare än någonsin. Vilket jag inte får säga till honom, för då tycker han att jag är löjlig. Han är lika usel på att ta emot komplimanger som jag är, om inte värre.

Apropå t-shirts… jag har varit på jakt efter snygga t-shirts ett tag, för jag har inga alls, men idag insåg jag att det finns en outforskad guldgruva här hemma som bara väntar på att bli plundrad. Johans t-shirtar! Han har ju alltid varit mindre än jag, en perfekt medium, men nu kommer jag i hans t-shirts utan problem…. och han har MÅNGA snygga t-shirts. Varför har han många snygga t-shirts? Jo, för att jag har köpt dem åt honom, såklart. Han har förklarat att vissa av dem är off-limits, bland annat den allra nyaste (som är riktigt jävla snygg), men resten tror jag att jag har tillgång till. Ny snygg klädstil på gång för min del.

Och idag har jag tatuerat mig! Det gjorde både mer och mindre ont än jag väntat mig, vad jag nu menar med det. Jag var inte ett dugg nervös innan, förrän han drog fram stora nålgrejen som såg otäckt vass och läskig ut. Och när han skulle köra igång så var jag rädd att jag skulle rycka till av smärtan, men det gjorde ont på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Smärta är aldrig som man väntar sig, helt enkelt. Inte ens välbekant smärta går att förutse, egentligen. Kroppen har uselt smärtminne, vilket är rätt bra.
Det var vass smärta, men ändå inte. Äh, det går inte riktigt att beskriva. Det var inte direkt skönt iaf, men det var en smärta som gick att nästan ignorera efter en stund. Jag kan dock inte påstå att jag är jättesugen på att göra det igen, trots den vänlige tatuerarens avskedshälsning om att jag var välkommen åter!

Det blev skitsnyggt iaf, smärta eller ej. Jag är jävligt nöjd! Just nu är den täckt med plast, och det har blött ut lite bläck så att det mest ser ut som en suddig bläckfläck, men jag såg den precis efteråt och såg hur bra ut som helst. Jag älskar min fina nya tatuering, helt enkelt. Jag ska vårda den ömt, med den skumma salvan från apoteket som tatueraren rekommenderade. Jag ska lägga upp foto lite senare också.

 

Jag skriver blogg för sällan, och när jag väl skriver så orkar jag inte skriva nåt annat än det mest aktuella. Trots det vill jag gärna nämna min lilla utflykt till Lund för en vecka sen! Fantastiskt sällskap, god mat (vildsvinskebab!), och den där roliga känslan av att göra något spontant, som man så sällan får nuförtiden. Stort tack!