Nu har vi målat första varvet i sovrummet. Jag är svettig som en brunstig gnu, och känner mig jävligt lite lockad av en omgång till. Färgen ser ut som smält mjölkchoklad i burken, men mörknar rätt snabbt flera nyanser när den torkar. Just nu får jag lite oönskade vibbar av östtysk bunker i sovrummet (Johan ser det hela optimistiskt och påpekar att det öppnar för flera nya roliga sovrumslekar), men jag försöker intala mig att det nog blir fint till slut ändå. Vita textilier kommer rädda det hela. Jodå!

Vi har köpt färg till datorrummet och vardagsrummet också. Fanihelvete vad jobbigt. Det jobbigaste är liksom inte själva målandet, utan allt satans förarbete. Spackling… och så min personliga stötesten, det satans tejpandet vid alla lister och upp mot taket. Det finns ingenting som är så helvetiskt tråkigt som att tejpa inför målning. Jag vill ha en slav som fixar spacklandet, slipandet, tejpandet och täckandet av golvet, så skulle jag nog tycka att det här med målning nog är rätt kul ändå. För just nu känns det som straffarbete. Vad som gör det ännu mer surt är att det hela är MIN idé. Jag har ingen annan att skylla på.

Min tatuering fich en skorpa igår, och flagnar idag. Snart har den läkt färdigt, och är redo att fotas.