Det är hopplöst det här ju. Ett inlägg i månaden, det gör ju ingen glad. Skärpning! Men som vanligt är det så att om saker faktiskt händer i mitt liv så har jag ingen tid/lust/ork att skriva något, men efter ett par dagars inaktivitet så sitter jag här glatt och filosoferar om navelludd.

Hud-&Infektionskursen har alltså börjat. Hittills är den både kul och intressant, även om en del av föreläsningarna har varit lite sömniga. Vi hade ett STD-seminarium i måndags som var väldigt kul! I början av utbildningen så låg Hud rätt högt på min personliga lista över tänkbara specialiteter. Nu har den hamnat där i toppen igen, men kanske mest då med tanke på att Venereologi är en del i samma specialitet. Fråga folk om deras sexliv hela dagarna? Ja tack! Det är ett arbete jag skulle kunna sköta i sömnen ju.

På torsdag har jag kandidatmottagning, där jag får en egen hudpatient som kommer på remiss. Jag ska ta anamnes, undersöka, diskutera med handledare, föreslå diagnos, ytterligare utredning, behandling, och så ska jag skriva recept i datorn, vilket jag inte gjort förut. Sen när det är klart så ska jag förevisa patienten för en grupp med kursare - patienten får sitta på en stol, jag berättar, h*n får visa sina eventuella skumma hudprickar, och sen är det allmän diskussion när patienten lämnat rummet. Visst låter det KUL? Jag är så otroligt privilegierad som får läsa den här fantastiskt roliga utbildningen. Varje dag är ett nytt äventyr.

Jag jobbade häromdagen, de ringde och ville att jag skulle sitta vak på avdelningen där jag jobbar extra ibland. Jag skulle egentligen fikat med Ace och Luna på fiket i nya renoverade centrumbyggnaden, men pengar har hög prioritet i mitt liv så jag valde att tacka ja till jobbkvällen istället.
Blev väldigt berörd av att prata med den patienten. Fan, visst brukar jag bry mig om patienter, men så väldigt påverkad brukar jag inte bli. Jag har svårt att peka på vad exakt som gjorde att jag blev så fångad av just den här personens öde, men på något sätt fick jag känslan av att det här är en oersättlig person, någon som kommer lämna ett hål efter sig. Så är det ju ALLTID, för vem som helst, men känslan uppstår väl oftast bara för de anhöriga. I det här fallet lyckades känslan förmedlas även till mig, som aldrig träffat patienten förut. Märkligt. Men bra. Det är aldrig fel att bli berörd av tragik - jag fruktar den dagen då jag blir hård och kall av pålagrad läkarcynism.

HakmaskIdag ska jag inte bli speciellt berörd av något alls - vi har en demonstration som med största sannolikhet kommer bli ganska långtråkig. Inte som häromdagen då vi hade tropiklab och fick se parasiter (maskar, larver) på bilder, i burkar och i mikroskop. DET var kul! Kom på mig själv med att ställa en massa frågor, och insåg sen att det nästan bara var jag som frågade något överhuvudtaget. Är inte folk intresserade av parasiter?

Så… what else is new? Jo, vi har målat om datorrummet nu, rött och fint! Vi fick måla tre lager, så jag hade högersidig roller-träningsvärk efteråt. Men det var det värt, det blev skitsnyggt! Så nu är sovrummet och datorrummet och fjärde rummet klart, och det enda som återstår är vardagsrummet. Men vi måste köpa en burk färg till innan vi kör igång, annars räcker det nog inte. Dessutom…. anledningen till att vardagsrummet & sovrummet nu ser så bra ut är att vi har rensat ut allt skräp och lagt det i vardagsrummet. Så det kan tänkas att vi behöver lite extra tid att komma iordning därinne. Men det kommer bli fint iaf, till slut. Jag har lovat att ha en tjejmiddag här hemma när allt är klart, så förhoppningsvis kommer det bli helt färdigt ganska snart. En tripp till IKEA krävs dock för att det ska bli fullständigt färdigt, förstås.