Fan… just nu är jag nervös. Oproportionerligt nervös. Om en timme ska jag ha kandidatmottagning på Hud, och av någon anledning så känns det som att jag aldrig någonsin förut i mitt liv

  • Träffat en patient
  • Tagit en bra anamnes
  • Dikterat mottagningsantecking
  • Ställt diagnos.

Vilket självklart är saker jag gjort förut massor av gånger. Det råkar bara vara lite längsen nu. Och så är jag ju egentligen inte hudplacerad, så jag har inte läst på något om hud, men eftersom jag ska vara regionsutplacerad på hud så missar jag min kandidatmottagning egentligen, och när det då visade sig att någon hade hoppat av så fick jag hennes plats istället. Det är dock inte meningen att vi ska kunna ställa diagnoser rakt av, det här är ju patienter som kommer på remiss från vårdcentralerna, så om inte vårdcentralsläkarna skäms över att inte veta vad patienterna lider av så ska väl inte jag heller göra det.

Och jag brukar ju få bra kritik på mina diktat, både inskrivningar, akutanteckningar och mottagningsanteckningar. Så vad fan sitter jag och nojar över? Jag har ju dessutom träffat patienter hela sommaren, även om det inte var meningen att jag skulle dra information ur dem eller ställa diagnos (vilket iofs ibland leder till att man gör just det av bara farten). 

Efter att jag träffat patienten, först ensam och sen med handledare, och föreslagit diagnos, behandling och ytterligare provtagning, så ska jag diktera mottagningsanteckning/remissvar, skriva ut ett recept, och sen ta med mig patienten och presentera denna för runt 15-20 av mina kursare. Kul, liksom. Patienterna vet om det i förväg förstås, de har fått förtur på mottagningen i gengäld mot att de ställer upp och visar upp sig, så den som kommer tycka att det känns mest konstigt är väl jag. Lyckligtvis brukar demonstrationen gå väldigt snabbt, man drar lite anamnes & bakgrund och så får folk komma fram och titta på vad det nu är för konstiga hudprickar som patienten har att visa upp. 

Demonstrationen i förrgår var intressant, en av patienterna var en man i 35-årsåldern, lång och kraftig, huvudet högre än de flesta av oss. Han hade axlar och rygg full med röda prickar som vi kom fram och tittade på, och stod stoiskt och härdade ut när det började vimla av vita rockar under honom, fullt med folk som petade och kikade. Som en luttrad gammal cirkuselefant stod han bara där och lät blicken vila mot horisonten.

Jag hoppas jag får en hyfsat ung patient iaf. Inte en till patient med aktinisk eller seborroisk keratos, tack. Och om jag får nån med hudcancer så kommer jag nog börja gråta. Men allt annat går fint.