Jag är inte heltänd på infektionsutplaceringen. Hud var strålande, och det här är ju på samma sjukhus - det sjukhus där det ALLTID är bra. Och visst… det är helt ok. Men inte sådär lysande som jag är van vid. Och mitt dåliga humör, som sen i torsdags har varit uselt, har bara tidvis hyfsat till sig. Jag vet fortfarande inte varför.
Försöker förstå varför jag inte trivs här på Infektion. Folk är trevliga och vänliga, min epikris som jag skrev igår var tydligen helt ok och inget är direkt dåligt egentligen. Ok, avdelningsarbete är ju aldrig speciellt upphetsande, jag hatar att skriva epikriser och är lite smånervös inför möjligheten att kanske skriva in nån patient, men i grund och botten är det här ju grejer jag kan, och inte borde grubbla alltför mycket på.
Men när jag satt alldeles ensam och åt min lunch (sorgligt va?) så slog det mig: det är ingen som är speciellt rolig på den här avdelningen. Ok, sköterskorna skojar med varandra, och det fanns en manlig sköterska här igår som var rätt kul. Men bland läkarna finns det bara vänliga men tråkiga välanpassade människor som visserligen skämtar lite men utan den där medryckande stilen som krävs för att man ska få till ett riktigt endorfinutlösande skratt.
Det brukar alltid finnas nån på varje klinik: nån pratig, högljudd dominant person (oftast en man, men ibland kvinnor) som har koll på nästan allt, som är sarkastisk och rolig och drar med alla andra i en god skön avslappnad stämning på ronder och morgonmöten. Kirurger är nästan alltid roliga, ortopeder likaså. Medicinare är lite nördigare, men också roliga. Hudläkare är roliga på ett helt eget sätt. Men infektionsläkare…. nä, de svävar runt i sitt tråkiga antibiotikalimbo dag ut och dag in. Det är ingen risk för träningsvärk i magmusklerna på Infektionskliniken.
På fredag ska jag hem. Då får Johan roa mig, för att kompensera denna halvtrista vecka.
