Ahh… kom hem i fredags, efter den omväxlande men huvudsakligen rätt trista veckan på Infektion.

I torsdags blev jag uppring och tillfrågad om jag ville jobba i helgen, vilket jag inte alls ville - jag vill aldrig jobba. Jag är rätt lat, helt enkelt. Men eftersom jag även är rätt girig så tackade jag ja till ett pass iallafall (de ville ha personal fredag kväll, lördag dag + kväll och söndag dag + kväll så jag hade kunnat jobba hur mycket som helst, men ett pass fick räcka). Lördag kväll fick det bli.

Vi hade nån slags ambition att måla om vardagsrummet den här helgen, men den planen har havererat totalt, pga ovan nämnda lathet. Jag hade tänkt att man kanske skulle hinna spacka och tejpa innan jag stack till jobbet vid halv tre, men jag hann mest bara med att äta frukost och lunch, samt se på tv. Det blir lätt så när man sover till elva.

Jag brukar mest få sitta vak på jobbet, det är oftast sånt de ringer om, men nu var det tydligen lite mycket att göra i största allmänhet, så jag fick hålla på med lite vanligt avdelningsarbete istället. Som vanligt kändes det mest som att jag var ivägen och inte hjälpte till alls, men enligt de andra så var det väldigt avlastande att ha mig där. Vilket de säkert säger för att jag ska bli glad - de har inte råd att vara otrevliga mot de få vikarier som finns, hehe. Det var för övrigt inte så vårdtungt på avdelningen, de patienter som var mest vårdkrävande hade vak eller personliga assistenter. Men det blev en helt otrolig massa omflyttande av patienter av någon anledning, för att maximera antalet möjliga vårdplatser. Det finns ju dam och herrsalar (alltså inte fasta salar för dam & herr, men lägger man in en kvinna i en fyrsal så blir det en damsal), och 1-, 2-, 3- och 4-salar. I dessa ska man pussla in folk som antingen smittas, är känsliga för att bli smittade, är jobbiga, dementa, aggressiva eller behöver vak, har maskiner med sig (CPAP, syrekoncentratorer, stora elektiska rullstolar) eller är komplicerade av någon annan anledning. Och så fort någon släpps hem eller blir inskriven så förändras allt och det blir dags att leka patient-tetris igen.

Så jag har flyttat sängar, bäddat, moppat golv och väjt för patientsängar i korridorerna. Skoj, skoj.

En av patienterna, en äldre man som mådde väldigt dåligt, hade två anhöriga med sig. Någon av dem hade vårdbakgrund, vilket aldrig är populärt eftersom de ofta är så inihelvetes påstridiga och har åsikter om allt från sängbäddning till medicinsk handläggning, vare sig de själva är undersköterskor eller läkare. De ville att patienten skulle få vak eftersom han var såpass dålig, vilket ju är förståeligt. Så vi bestämde oss för att flytta in en annan patient med vak i det rummet (en 2-sal) så att tjejen som vakade kunde sitta med båda två - de krävde inte en massa omvårdnad direkt, utan mest kontroll, så det kändes som en bra lösning.
Tanterna var väldigt måna om att det här skulle gå snabbt, så att allt var ordnat med vak tills de gick hem. Vi skyndade på så gott vi kunde, och jag sprang in på salen för att moppa golvet när sängen var utflyttad. Jag förklarade för dem att "ja, vi passar på att torka av där sängarna står, för det är så svårt för städpersonalen att få det helt rent när sängarna står på plats". Det finns alltså ordinarie städpersonal som städar på golven varje dag. När jag sen var på väg ut ur rummet så hade tanterna tagit sig en titt på golvet där de själva stod, och började peka ut fläckar åt mig som de tyckte att jag skulle moppa upp. Dvs på den vanliga golvytan som blir städad varje dag. *suck* Poängen var att det skulle gå snabbt, eller?

Sen kom tjejen som satt vak och presenterade sig, och tanterna fick veta att hon läste till läkare. Helt plötsligt oooades och aaades det något vansinnigt, och tanterna förklarade för patienten att han nu minsann var i trygga händer, för tjejen som satt vak skulle "bli doktor" och kunde självklart ta hand om honom på bästa sätt. Jag drabbades av en plötsligt lust att ställa mig och böla ut att "JAG SKA OCKSÅ BLI DOKTOR!! Personen som ni just så nedlåtande beodrade att moppa golvet vid era fötter har faktiskt läst ett helt år längre än tjejen ni föll på knä och dyrkade!" Ah, denna hybris och fåfänga…. det är svårt att vara ödmjuk ibland.

Nåja, kvällen tog slut iallafall. Hem och sova, upp idag och… ja, än så länge har jag spelat Sims 2 och ätit frukost. Jag måste ju spela lite Sims 2 och se till att mina simmare är helt redo inför sina nya husdjur som de kommer få när Sims 2 Pets släpps om några dagar.  Det är viktigt! Inte lika viktigt som tentan, men nästan.