Att salta en mimare

Shoppade en nyårsklänning på Lindex häromdagen, och blev vid kassan ställd inför valet att "runda upp" och skänka överskottssumman till Röda Korset. Personerna före mig i kön valde givetvis att runda upp några kronor, eftersom det här handlar om känslomässig utpressning - ingen vill ju framstå som snål och känslokall, eller hur?

Sen att man kanske inte anser sig ha råd att skänka pengar varje gång man köper något, inte vill ge sina pengar till just Röda Korset (jag själv föredrar Läkare utan Gränser, inte pga någon skillnad i ideologi utan bara för att jag känner för det) eller att man helt enkelt inte gillar att bli ställd mot väggen sådär, det tas inte mycket hänsyn till. Personligen tycker jag att det här är exakt lika irriterande som att bli antastad på gatan av folk med informationsfoldrar och namnlistor från till exempel - i bästa fall - Greenpeace eller nån annan hjälporganisation (i värsta fall är det bara skumma människor som tigger pengar till organisationer man aldrig hört talas om). Jag väljer själv när jag ska skänka pengar till välgörenhet, vilken organisation jag skänker till, och hur mycket jag ska ge. 

Min egen, högst personliga pricip är att om situationen är upplagd så att jag får dåligt samvete och känner mig obekväm om jag säger nej, då säger jag nej. Jag hatar utpressning. Tjejen i kassan lät skitförvånad, jag var väl den första på hela dagen som inte blev alldeles upphetsad över tanken på att få skänka mina växelpengar till Röda Korset.

Nästa person som ber mig "runda upp" kommer få min fot upprundad i sitt arsle. Fan vad jag hatar tiggeri.

Igår installerade jag nya Office 2007 på den stationära datorn. Jag är kär! Fan vad jag älskar nya office. Ny snyggt interface - det tar en liten stund att vänja sig, men när man väl vant sig så går det inte att gå tillbaka till det gamla (ungefär som den "nya" breda startmenyn i windows, det tog en stund att vänja sig där också, men hamnar jag vid en gammal dator med klassisk startmeny så blir jag skogstokig). Designen är överlag mjukare, rundare, finare. I Outlook hittar jag inte speciellt mycket fler funktioner, det mesta jag ser är designskillnader och jag saknar inriktning till privatpersoner i till exempel kontaktlistan - bättre sätt att länka olika kontakter till varandra till exempel. Och det finns inte EN ENDA ny design för "outlook idag", vilket suger. Men allt ser iaf snyggt ut, kalenderna är uppfräschad till utseendet, och det finns små funktioner som jag verkligen gillar, som att det dyker upp en to-do-panel på högersidan så fort man växlar till något läge där man inte ser kalendern. Smidigt och bra, och väldigt snyggt.

Word har genomgått en rejäl ansiktslyftning, och fått många nya bra funktioner. Bland de som gör mig mest uppspelt finns funktioner för källhänvisningar som gör mig sugen på att skriva en avhandling. Jag önskar bara att jag haft Word 2007 när jag skrev mitt projektarbete! 

Powerpoint verkar ha fått en hel del nya grejer, och grafiken ser ut som i Word (och Excel). Snyggt och lättnavigerat.  

Excel har som nämnts ovan samma nya snygga interface som Word och Powerpoint. Alla formler har samlats i logiska grupper som är enkla att nå, och man kan ÄNTLIGEN använda fler färger än de vanliga trista 20-nånting som man har fått nöja sig med i de senaste sjuhundra versionerna av Excel. Nu finns hela färgskalan att tillgå, vilket självklart är nåt som borde ha funnits redan i förra versionen. Eller den förrförra.

Sen finns det de program jag aldrig använder… som Access och Publisher. Johan använder Access för att lägga upp alla våra dvdkopiorköpfilmer i en stor databas som sedan förvandlas till en elegant papperslista med jämna mellanrum, så jag avvaktar hans betyg. Dock har vi vitt skilda åsikter om vad som gör ett program bra, och han är inte alls lika överförtjust över nya underbara Office.

Publisher.. använder någon det? Till vad?

Nya program har tillkommit, som OneNote, en digital anteckningsbok som ska kunna hantera och organisera en massa olika prylar som textfiler, bilder, ljud etc (vilket jag tycker att filsystemet i Windows redan gör rätt bra om man inte är en oorganiserad klant), samt Groove som är en "programvara för samarbete" som jag inte vågar använda eftersom jag tycker det är läskigt att koppla upp program mot microsofts websida. Det finns även ett par grejer som inte ingick i vår installation och som jag jättegärna vill ha fast jag inte har en aning om vad de är - Visio och Project.

Jag är emot bloatware i allmänhet, men jag har alltid varit ruggigt svag för just Office. Det är så intuitivt att använda (jag förstår mig inte på folk som tycker att det är krångligt) och det får mig att känna mig organiserad och duktig. 

Slutbetyget för nya Office blir 9av 10 (en poängs avdrag för att jag hade önskat mig en bättre uppgradering av Outlook). 

Idag frågade jag Sund hur man ska göra när man börjar med rundstickning. Hon tyckte det var jättekul att jag börjat sticka, och kom med en massa tips. Ace stickar också, och hade fler tips. Vänn också! Sen fick jag kompletterande stick-tips av min tandläkare… det känns lite som att jag gått med i en sekt.

Idag började psykiatrikursen. Först lite inledning, vi fick se lite filmklipp (från Rambo, Sopranos, A Beautiful Mind, Mr Jones, Analysera Mera osv) som illustrerade lite övertydliga exempel på olika psykiatriska tillstånd som vi ska kunna. Vi fick scheman och utlånade diagnosböcker som vi ska ha med oss hela tiden. Sen hade vi en introduktionsföreläsning om psykofarmaka som var lite sömnig (det blir aldrig detsamma utan sköldpaddor och van Damme) men bra. På eftermiddagen var det föreläsning om neuroleptika, men då var jag hos tandläkaren och koncentrerade mig på att andas, andas, andas. Två stora hissar samt paternoster-hissarna var ur funktion idag, så när jag skulle till dit slutade det med att jag gav upp och gick upp sju våningar istället. Pust! Det märks att det var längesen jag var och tränade.

Fyra och en halv timme hos tandläkaren, nu är EN av mina tänder lagade. Sammanlagt över åtta timmars lagningstid. Så går det när man är snål och lagar tänderna hos studenter. Nu har jag tydligen fyra hål kvar - det verkar vara ett mer för varje gång jag är där. Första gången sa de att jag hade tre hål, sen tre hål plus en trasig lagning (den vi har fixat nu), och idag var det helt plötsligt fyra hål och en trasig lagning. Jag kommer ALDRIG bli färdig med mina tänder… när de här är lagade kommer jag ha hunnit få nya hål.

Det funkade hyfsat att ta lite värktabletter före iaf, men just nu har jag lite småont. Oroar mig för att min lagning ska vara lite för hög, det kan man få ont av… men det är nog bara smärta efter allt borrande idag. Enligt tandläkarstudenten och hennes olika handledare så hade jag en tre kilometer lång kariestunnel genom tanden, som gömt sig under den gamla trasiga lagningen. Det krävdes blod, svett och tårar (eller åtminstone borravkylningsvatten i nacken) innan allt var bortrensat. Finputsning av lagningen fixar hon nästa gång, hon drog över tiden med 50 minuter så det fanns helt enkelt ingen tid kvar.  Ska dit igen den 18:e december.

Jag vill köpa en uppsättning strumpstickor… Ace har bekräftat att de säljs i förpackningar om fem, precis det jag ska ha. Stickning är en drog! 

Jag fick ett mail från min projektarbeteshandledare häromdagen. De är färdiga med sista finputsningen av min uppsats, och har skickat den till Scandinavian Journal of Forensic Science, i hopp om snart publicering. Yay! De skickade även den sista manusversionen till mig så jag kunde läsa igenom den. De har ändrat lite formuleringar, och lagt till ganska mycket fler referenser, men jag känner igen det mesta som mina egna formuleringar. Mitt namn står först på framsidan. Självklart kommer jag inte låta denna framgång stiga mig åt huvudet, utan jag fortsätter vara ödmjuk och beblanda mig med er, de små vanliga människorna.

Ni som brukar läsa Scandinavian Journal of Forensic Science (a.k.a Nordisk Rettsmedicin), läs de kommande numren extra noga, så att ni inte missar min artikel.   

In other news: idag börjar psykiatrikursen. Om en timme, närmare bestämt. En rimlig åtgärd inför kursstart vore att gå ifrån datorn och äta frukost, men jag är inte hungrig ännu. I eftermiddag är det dags för ännu ett tandläkarbesök, så jag missar föreläsningen om neuroleptika. Synd! Det låter intressant. Fast farmakologiföreläsningar är iofs sällan speciellt roliga i praktiken, om inte det är den galne engelsmannen ("jag kommerrr från en by västerrr om Göteborrrg, vid namn Manchesterrr") som håller i den. Han blandar in sköldpaddor och Jean Claude van Damme i sina föreläsningar, vilket gör dem väldigt underhållande. Allt verkar dessutom kristallklart när han föreläser - fast en vecka senare kommer man bara ihåg skämten och inget om hur det egentligen fungerade. Men eftersom man ändå aldrig kommer ihåg hur saker fungerade efter farmakologiföreläsningar så ligger han på plus.

Den här gången ska jag ta värktabletter före tandläkarbesöket, både Ipren och Alvedon. Förhoppningsvis ska det lindra upplevelsen litegrann. Satan vad jag ogillar att få tänderna borrade. Men alternativet, att ha en massa hål som gör ont så inihelvete, det är värre. Svårt att äta, speciellt viktig livsnödvändig föda som knäck, kola och liknande. Den där stora delen av kostcirkeln, ni vet.

Och så håller jag på att lära mig sticka. Övar mig med ett trist vitt bomullsgarn som sakta förvandlas till en slätstickad fyrkant. Har koll på hur man gör maskorna, det svåra är att hålla stickorna på ett bra sätt. Tänkte sedan införskaffa strumpstickor så att jag kan testa med rundstickning - men där behöver jag nog lite hjälp att komma igång. Jag har ett fint alpacka-garn liggandes, som förhoppningsvis ska förvandlas till ett par pulsvärmare.

Stickning är supertrendigt. Se bara på hur många stickbloggar det finns! Folk jag beundrar, som Kristina Wong, kan sticka. Jag har inte riktigt nått stadiet där det är enkelt och roligt, men det kommer, det kommer. Coola människor stickar, and I’m one of them.

Är det bara jag (det brukar det vara) eller är rubriken till den här artikeln lite oanständig?

Jag har köpt en brudklänning idag. Bilder kommer senare.

Kom precis tillbaka från minnesstunden som hölls för vår avlidna kursare.

Som jag skrev tidigare, jag kände inte henne så väl. Men att sitta där, se ljusen tända, fotot på henne, höra ljudet av gråtande vänner… det kändes så oerhört sorgligt. Jag grät hela tiden, från att jag klev in i salen till att jag kom ut från sjukhuset. Det är något så overkligt över att en person dör när de bara är 25 år, när de har allting framför sig.

Morbida tankar dras dessutom igång i mitt huvud. Vad händer om jag dör? Jag har inte förberett någonting, inte skrivit testamente eller lämnat några instruktioner om begravning. Vad händer om Johan dör? Skulle jag klara av att hantera allt det praktiska, eller skulle jag bara falla ihop och bli inskriven på psyket? Troligen det senare.

Jag har bara döden i huvudet idag. Men snart, om några timmar, kommer Johan hem. Vi har inte setts på över två veckor - det känns som alldeles för lång tid. Ikväll ska vi laga mat tillsammans, sitta och kramas och äta After Eight med irish cream-smak. Då ska jag sluta tänka på döden. 

Idag tänkte jag dessutom testa om det går att vänja mig av med mina dagliga 3-400 mg koffein, cold turkey. Ont i huvudet har jag, men det känns faktiskt rätt ok för övrigt. Jag var trött förut, men nu när jag har städat skrivbordet, rensat upp bland alla kurspapper från hud- & infektionskursen, testat nya fina roliga skrivaren, sett Flightplan för andra gången (hittade inte Jean de Florette, ska fråga Johan var den är när han kommer hem) och gått ner i tvättstugan med en omgång tvätt så känner jag mig inte riktigt lika inaktiv längre. Men imorgon kommer nog frestelsen vara för stor, jag trillar nog dit i koffeinträsket igen.

Jag önskar att jag hade nån vettig mat hemma. Idag har jag ätit varma mackor samt nudlar med kycklingsmak - det känns lite smått otillfredställande. Hmm.. jag kanske ska gå och handla mellan tvättomgångarna? Kanske.. köpa lite koffein? ARGHHH!! Denna jobbiga last. Men det är så otroligt skönt att vara riktigt pigg. Koffein är underbart. Men jag ska försöka hålla inköpen till mat och inget annat. Får se om det går. 

Det snöar ute. Hela dagen och hela natten har det snöat. Igår regnade det. Resultatet av all denna blandade nederbörd är att lagret av blank, hal is som täcker staden nu först har blivit än mer blankpolerad, och sedan täckts av ett förrädiskt lager med mjuk snö. En promenad ute vore alltså rent livsfarlig.

Det är iallafall vad jag intalar mig själv när jag ligger här inne på soffan och slöar. Gårdagen passerade utan att jag gjorde något överhuvudtaget, och det lutar åt att det blir precis likadant idag. Jag borde gå och handla förstås, eftersom jag annars kommer leva på varma mackor till frukost, lunch och middag… men jag orkar inte det heller.

Skönare att ligga här och titta ut på snön som faller. Om en stund kanske jag gör iordning en kopp te. Klockan fem är det tvättid, och sen är det säkert något på tv. Jag är för trött och initiativlös för att ens spela Sims - istället ser jag på tv och läser. Läste precis ut "Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood, en bok som jag minns att jag läste för första gången när jag var 11-12 år och inte riktigt förstod. Den är väldigt bra.

I fredags var jag hos tandläkaren. Eller rättare sagt, tandläkarstudenten. Jag har inte råd att laga mina tänder hos en riktig tandläkare. Hon, studenten, hann bara med att laga en av mina tänder (tre hål och en trasig lagning ska åtgärdas). Hon borrade bort den trasiga lagningen i en av mina tänder, hittade karies under som togs bort, och under det nån slags provisorisk lagning som även den dolde karies under sig. Till slut, efter tre och en halv timmars arbete, fick hon fylla i allting provisoriskt, eftersom hon inte hann färdigt. Om en vecka ska jag dit igen och slutföra arbetet med den tanden. Har jag tur kanske vi hinner börja på en ny. 

Det var så länge sen jag lagade tänder. Jag minns inte att det var så obehagligt. Hon föreslog att vi skulle testa utan bedövning först, men det gjorde ont, så hon bedövade. Hon fick bedöva igen sen, när känseln började komma tillbaka. Så inne i själva tanden gjorde det ju inte ont. Det obehagliga var allt annat, värken i käkarna av att hållas öppna i fyra timmar, smärtan i läpparna när de kläms och skavs, ilandet i de andra tänderna när borren viner, och obehaget från bakhuvudet när tandläkarläraren insisterade på att jag skulle lägga stödkudden under axlarna så att huvudet tippades maximalt bakåt och fick vila mot ojämt underlag i flera timmar.
Vid några tillfällen höll jag på att svimma. Det var när hon körde med rundborren, som inte viner utan mer känns som en slagborr som brummar runt i hela munnen. Jag kände hur det svartnade för ögonen och insåg att jag nog hade glömt bort att andas. Så jag koncentrerade mig på andningen, djupa andetag, luft in, luft ut… allt det där jobbiga, slamrandet, smärtan, svedan, det händer någon annan, sinnet kurar ihop sig längst in där inget känns, med bara en tentakel utsträckt för att påminna kroppen om att andas in, andas ut. Till slut var det över. Kände mig mörbultad och urtvättad. Grå och trött.

Gick hem och ville bara vila, men jag hade bara en timme på mig innan det var dags att gå till vårdcentralen. När man inte har någon ledig tid alls så gäller det att planera tajt. Jag hade en tid avtalad med barnmorskan på vårdcentralen för att sätta in en kopparspiral, ett av de få alternativen som jag har möjlighet till vad gäller preventivmedel. P-piller funkar inte så bra när man är magsäcksopererad.
Det fanns en barnmorskestudent med, som ville se en spiralinsättning. Visst, gärna för mig. Så länge jag inte behöver ha någon av mina egna kursare med så är det lugnt. Barnmorskan klämde för att känna hur livmodern låg (bakåtlutad, tydligen), och studenten kände också. Vid det här laget började jag undra om det var normalt att vara så avtrubbad som jag just då kände mig. Ingenting gjorde liksom intryck längre. Förutom smärtan, som kändes mer än vanligt. Alla endorfiner totalt förbrukade. Så när hon började greja med spekulum och sånt så kändes det obehagligt, och det självhållande spekulumet i metall kändes rent plågsamt. Sen skulle hon hålla fast livmodertappen med nånting (en tång?) och då gjorde det så ont att jag började gråta. Inte små diskreta tårar i ögonvrån, utan en ren störtflod. Det gjorde så ont att jag fick panik. Hon fick avbryta, och skrev istället remiss till gyn, där de kan sätta in spiralen i lokalbedövning, eller narkos. Tills dess får jag testa med p-plåster istället. 

Gick hem, pratade med Johan i telefon, och sjönk ihop som en fluffig grå hög på soffan hemma. Och där har jag legat sen dess. Jag bara väntar och väntar på att han ska komma hem, så att jag slipper känna mig såhär ensam. Jag känner mig fortfarande bedövad, transen från tandläkarbesöket har inte riktigt släppt. Sinnet kurar fortfarande ihop sig längst in.

Imorgon har de ändrat schemat så att vi är lediga eftermiddagen. Anledningen är att en av våra kursare har dött, och det är minnesstund direkt efter lunch. Hon gick i samma grupp som jag förra terminen. Vi umgicks inte på fritiden, men eftersom vi var i samma grupp så träffades vi rätt ofta på sjukhuset. Det känns overkligt att hon är borta. Hon var yngre än jag. Det är den andra läkarstudenten som dött här under tiden jag gått utbildningen, men den första som jag har känt personligen.

Det snöar fortfarande. Jag önskar att jag orkade göra något. 

Vill gärna tipsa om en "community" för läkarstudenter, AT-läkare och ST-läkare - www.underlakare.se. Siten innehåller ett diskussionsforum, en sida med recensioner av AT på olika sjukhus, samt en blogg skriven av en AT-läkare.

Dessutom finns det hysteriskt roliga ST-testet! Frågor som "Har du en Näs-Frida snorsug hemma?", "Är ECT roligare än Elkonvertering?" och "Klär du i grönt?" ger snabbt svar på vad man borde ägna resten av sitt liv åt.