Det snöar ute. Hela dagen och hela natten har det snöat. Igår regnade det. Resultatet av all denna blandade nederbörd är att lagret av blank, hal is som täcker staden nu först har blivit än mer blankpolerad, och sedan täckts av ett förrädiskt lager med mjuk snö. En promenad ute vore alltså rent livsfarlig.

Det är iallafall vad jag intalar mig själv när jag ligger här inne på soffan och slöar. Gårdagen passerade utan att jag gjorde något överhuvudtaget, och det lutar åt att det blir precis likadant idag. Jag borde gå och handla förstås, eftersom jag annars kommer leva på varma mackor till frukost, lunch och middag… men jag orkar inte det heller.

Skönare att ligga här och titta ut på snön som faller. Om en stund kanske jag gör iordning en kopp te. Klockan fem är det tvättid, och sen är det säkert något på tv. Jag är för trött och initiativlös för att ens spela Sims - istället ser jag på tv och läser. Läste precis ut "Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood, en bok som jag minns att jag läste för första gången när jag var 11-12 år och inte riktigt förstod. Den är väldigt bra.

I fredags var jag hos tandläkaren. Eller rättare sagt, tandläkarstudenten. Jag har inte råd att laga mina tänder hos en riktig tandläkare. Hon, studenten, hann bara med att laga en av mina tänder (tre hål och en trasig lagning ska åtgärdas). Hon borrade bort den trasiga lagningen i en av mina tänder, hittade karies under som togs bort, och under det nån slags provisorisk lagning som även den dolde karies under sig. Till slut, efter tre och en halv timmars arbete, fick hon fylla i allting provisoriskt, eftersom hon inte hann färdigt. Om en vecka ska jag dit igen och slutföra arbetet med den tanden. Har jag tur kanske vi hinner börja på en ny. 

Det var så länge sen jag lagade tänder. Jag minns inte att det var så obehagligt. Hon föreslog att vi skulle testa utan bedövning först, men det gjorde ont, så hon bedövade. Hon fick bedöva igen sen, när känseln började komma tillbaka. Så inne i själva tanden gjorde det ju inte ont. Det obehagliga var allt annat, värken i käkarna av att hållas öppna i fyra timmar, smärtan i läpparna när de kläms och skavs, ilandet i de andra tänderna när borren viner, och obehaget från bakhuvudet när tandläkarläraren insisterade på att jag skulle lägga stödkudden under axlarna så att huvudet tippades maximalt bakåt och fick vila mot ojämt underlag i flera timmar.
Vid några tillfällen höll jag på att svimma. Det var när hon körde med rundborren, som inte viner utan mer känns som en slagborr som brummar runt i hela munnen. Jag kände hur det svartnade för ögonen och insåg att jag nog hade glömt bort att andas. Så jag koncentrerade mig på andningen, djupa andetag, luft in, luft ut… allt det där jobbiga, slamrandet, smärtan, svedan, det händer någon annan, sinnet kurar ihop sig längst in där inget känns, med bara en tentakel utsträckt för att påminna kroppen om att andas in, andas ut. Till slut var det över. Kände mig mörbultad och urtvättad. Grå och trött.

Gick hem och ville bara vila, men jag hade bara en timme på mig innan det var dags att gå till vårdcentralen. När man inte har någon ledig tid alls så gäller det att planera tajt. Jag hade en tid avtalad med barnmorskan på vårdcentralen för att sätta in en kopparspiral, ett av de få alternativen som jag har möjlighet till vad gäller preventivmedel. P-piller funkar inte så bra när man är magsäcksopererad.
Det fanns en barnmorskestudent med, som ville se en spiralinsättning. Visst, gärna för mig. Så länge jag inte behöver ha någon av mina egna kursare med så är det lugnt. Barnmorskan klämde för att känna hur livmodern låg (bakåtlutad, tydligen), och studenten kände också. Vid det här laget började jag undra om det var normalt att vara så avtrubbad som jag just då kände mig. Ingenting gjorde liksom intryck längre. Förutom smärtan, som kändes mer än vanligt. Alla endorfiner totalt förbrukade. Så när hon började greja med spekulum och sånt så kändes det obehagligt, och det självhållande spekulumet i metall kändes rent plågsamt. Sen skulle hon hålla fast livmodertappen med nånting (en tång?) och då gjorde det så ont att jag började gråta. Inte små diskreta tårar i ögonvrån, utan en ren störtflod. Det gjorde så ont att jag fick panik. Hon fick avbryta, och skrev istället remiss till gyn, där de kan sätta in spiralen i lokalbedövning, eller narkos. Tills dess får jag testa med p-plåster istället. 

Gick hem, pratade med Johan i telefon, och sjönk ihop som en fluffig grå hög på soffan hemma. Och där har jag legat sen dess. Jag bara väntar och väntar på att han ska komma hem, så att jag slipper känna mig såhär ensam. Jag känner mig fortfarande bedövad, transen från tandläkarbesöket har inte riktigt släppt. Sinnet kurar fortfarande ihop sig längst in.

Imorgon har de ändrat schemat så att vi är lediga eftermiddagen. Anledningen är att en av våra kursare har dött, och det är minnesstund direkt efter lunch. Hon gick i samma grupp som jag förra terminen. Vi umgicks inte på fritiden, men eftersom vi var i samma grupp så träffades vi rätt ofta på sjukhuset. Det känns overkligt att hon är borta. Hon var yngre än jag. Det är den andra läkarstudenten som dött här under tiden jag gått utbildningen, men den första som jag har känt personligen.

Det snöar fortfarande. Jag önskar att jag orkade göra något.