Kom precis tillbaka från minnesstunden som hölls för vår avlidna kursare.
Som jag skrev tidigare, jag kände inte henne så väl. Men att sitta där, se ljusen tända, fotot på henne, höra ljudet av gråtande vänner… det kändes så oerhört sorgligt. Jag grät hela tiden, från att jag klev in i salen till att jag kom ut från sjukhuset. Det är något så overkligt över att en person dör när de bara är 25 år, när de har allting framför sig.
Morbida tankar dras dessutom igång i mitt huvud. Vad händer om jag dör? Jag har inte förberett någonting, inte skrivit testamente eller lämnat några instruktioner om begravning. Vad händer om Johan dör? Skulle jag klara av att hantera allt det praktiska, eller skulle jag bara falla ihop och bli inskriven på psyket? Troligen det senare.
Jag har bara döden i huvudet idag. Men snart, om några timmar, kommer Johan hem. Vi har inte setts på över två veckor - det känns som alldeles för lång tid. Ikväll ska vi laga mat tillsammans, sitta och kramas och äta After Eight med irish cream-smak. Då ska jag sluta tänka på döden.
