Jag fick ett mail från min projektarbeteshandledare häromdagen. De är färdiga med sista finputsningen av min uppsats, och har skickat den till Scandinavian Journal of Forensic Science, i hopp om snart publicering. Yay! De skickade även den sista manusversionen till mig så jag kunde läsa igenom den. De har ändrat lite formuleringar, och lagt till ganska mycket fler referenser, men jag känner igen det mesta som mina egna formuleringar. Mitt namn står först på framsidan. Självklart kommer jag inte låta denna framgång stiga mig åt huvudet, utan jag fortsätter vara ödmjuk och beblanda mig med er, de små vanliga människorna.

Ni som brukar läsa Scandinavian Journal of Forensic Science (a.k.a Nordisk Rettsmedicin), läs de kommande numren extra noga, så att ni inte missar min artikel.   

In other news: idag börjar psykiatrikursen. Om en timme, närmare bestämt. En rimlig åtgärd inför kursstart vore att gå ifrån datorn och äta frukost, men jag är inte hungrig ännu. I eftermiddag är det dags för ännu ett tandläkarbesök, så jag missar föreläsningen om neuroleptika. Synd! Det låter intressant. Fast farmakologiföreläsningar är iofs sällan speciellt roliga i praktiken, om inte det är den galne engelsmannen ("jag kommerrr från en by västerrr om Göteborrrg, vid namn Manchesterrr") som håller i den. Han blandar in sköldpaddor och Jean Claude van Damme i sina föreläsningar, vilket gör dem väldigt underhållande. Allt verkar dessutom kristallklart när han föreläser - fast en vecka senare kommer man bara ihåg skämten och inget om hur det egentligen fungerade. Men eftersom man ändå aldrig kommer ihåg hur saker fungerade efter farmakologiföreläsningar så ligger han på plus.

Den här gången ska jag ta värktabletter före tandläkarbesöket, både Ipren och Alvedon. Förhoppningsvis ska det lindra upplevelsen litegrann. Satan vad jag ogillar att få tänderna borrade. Men alternativet, att ha en massa hål som gör ont så inihelvete, det är värre. Svårt att äta, speciellt viktig livsnödvändig föda som knäck, kola och liknande. Den där stora delen av kostcirkeln, ni vet.

Och så håller jag på att lära mig sticka. Övar mig med ett trist vitt bomullsgarn som sakta förvandlas till en slätstickad fyrkant. Har koll på hur man gör maskorna, det svåra är att hålla stickorna på ett bra sätt. Tänkte sedan införskaffa strumpstickor så att jag kan testa med rundstickning - men där behöver jag nog lite hjälp att komma igång. Jag har ett fint alpacka-garn liggandes, som förhoppningsvis ska förvandlas till ett par pulsvärmare.

Stickning är supertrendigt. Se bara på hur många stickbloggar det finns! Folk jag beundrar, som Kristina Wong, kan sticka. Jag har inte riktigt nått stadiet där det är enkelt och roligt, men det kommer, det kommer. Coola människor stickar, and I’m one of them.