Igår kväll kom jag tillbaka hit till utplaceringen. Bussen anlände vid 22-tiden, efter en trist tvåtimmarsfärd då jag ångrade varenda en av de låtar jag fört över till min telefon/mp3-spelare. Jag vill ha NY MUSIK!
Promenerade till "min" lägenhet som jag delar med en T7:a. Öppnade dörren och möttes av stanken av gamla apelsinskal. Bluäärgh…. Hon har alltså inte gått ut med soporna på hela helgen, trots att soppåsen var nästan full redan i torsdags när jag åkte (samma soppåse som påbörjades förra söndagen då hon kom hit). Ok, jag kunde gått ut med dem i torsdags… men den var bara nästan full då ju.
Upptäckte att min mjölk gått ut. Gröt med sylt utan mjölk = väldigt otillfredställande frukost. Jag är för övrigt redan hungrig igen.
Min lägenhetskamrat gick upp senare än jag, och när hon öppnade dörren till sitt sovrum så kändes en pust av instängd, äcklig begagnad luft. WTF? Den här tjejen ser så söt och prydlig ut… men hon måste sakna luktsinne totalt (till er därute som faktiskt saknar luktsinne - sorry) för att stå ut med instängd sovrumslukt och doften av sakta förmultnande soppåse. Själv står jag inte ut om inte fönstret är öppet till sovrummet, jag vill ha min luft fräsch thankyouverymuch.
Idag ska vi åka ännu längre ut i ingenstans. Jag och två läkare ska åka bil ut till nån liten ort låååångt från civilisationen, för att - ja, jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Föra ut psykiatrins välsignelse till de mentalt påfrestade infödingarna antar jag. Jag är lite nervös över dialekten - redan här, i en förhållandevis stor ort, är dialekten så otroligt påfrestande ful att jag känner ett annalkande psykbryt så fort nån öppnar munnen. Och vi ska inåt landet, så det kan fanimig bara bli värre.
Wish me luck.
