Att salta en mimare

Jag börjar bli trött på att ingen här verkar ha något övergripande ansvar för kandidatsysselsättningen. Som idag, just nu. Den enda som verkar patienter på mottagningslistan är en ST-läkare som så sent som igår tydligt markerade att hon inte vill ha med kandidat, för att jag får "bättre handledning" om jag istället går med en av de andra läkarna här. Dvs en läkare som idag inte har en endaste patient. Och den enda läkare som faktiskt ger riktigt, riktigt bra handledning är bara här i början av varje vecka - han är dansk, såklart. När saker börjar bli flummiga så kommer det alltid till slut en dansk och styr upp det hela. Men han är inte här idag, och jag sitter istället ensam i "mitt" kontor framför "min" dator och undrar varför hela korridoren därute är öde. Förmodligen är det nåt möte eller nån konferens som alla vet om utom jag. Och varför vet jag inte sånt? Varför vet jag inte ens det mest grundläggande om rutinerna här (som vilken tid fikat serveras)? Jo, för att jag i hela förra veckan gick med en flummig, distraherad (fast ok, väldigt trevlig) läkare som inte verkade ha svar på något jag frågade honom, från medicinering av schizofrena till hur man hittade till matsalen.

Och den här veckan förutsätter alla att jag har koll, så ingen säger till mig när/var/hur saker händer. I vanliga fall hade det nog inte varit något problem, jag frågar och frågar tills någon förklarar saker för mig. Men idag känner jag mig trött, grinig och helt apatisk, huvudet värker och jag har ont i kroppen. Jag har ingen lust att börja antasta folk med frågor, jag vill inte prata med någon överhuvudtaget utan bara åka hem, hem, hem.

I eftermiddag ska vi ha nån slags undervisning, och jag kommer få frågan vad jag har gjort idag. Svaret "inte ett skit" kommer troligtvis följas upp av nån slags bekymrad min och frågor om varför jag inte gick med typ den danske stafettläkaren (för man får ju så bra handledning av stafettläkare, eller?) eller ST-läkaren, eller varför jag inte var med på konferensen som jag gissar pågår just nu. "För att ingen tog mig i handen och ledde mig dit" är ett uselt svar. Men det är det enda svaret jag har. Idag är jag fullkomligt initiativlös. Apatisk.