Idag mår jag skit.
Tekniskt sett mår jag inte så mycket sämre än igår, utan istället har min nyckfulla kropp valt att låta vänster sida tillfriskna medan den högra sidan nu är dubbelt så sjuk. Låt mig förklara: vänster ansiktshalva gör inte ont, vänster näsborre är knappt snuvig. På höger sida bultar och spränger det bakom ögat och näsan, snoret rinner (jag måste ha, och jag skojar faktiskt inte, förlorat minst en halvliter vätska den vägen det senaste dygnet), ögat rinner konstant och en svullen lymfkörtel på höger sida halsen ömmar som satan. Jag håller med andra ord på att förvandlas till Two-Face.
Började nyss frysa, hela kroppen darrar - dags för universalkuren mot förkylning som stavas A-L-V-E-D-O-N. Jag älskar Alvedon. Funkar mot allt. Iaf allt som är relaterat till smärta och feber, men hur mycket av livets bekymmer gör inte det?
Under gårdagen läste jag ut den grafiska romanen jag fick av Lillebror. Helt underbar! En del av berättelserna var ganska mörka, men sagor är ju det. Om det är någon litterär genre jag gillar här i livet (förutom SF, my first love) så är det just vuxenversioner av klassiska sagor. Mörkare, hemskare, intressantare. Snövit får lektioner i fäktning av Prince Charming och använder sina nya skills för att slakta alla sju dvärgarna som hållt henne fången som sexslav. Grodan som blev en prins blir åter en groda varje gång han är stressad, vilket visar sig fatalt när fienden kommer och han i grodgestalt maktlös bevittnar våldtäkt och slakt av sin fru och alla sina barn. Tecknade serier är inte riktigt för barn alla gånger, och då syftar jag inte bara på porr-manga.
Åh, Alvedonen börjar verka. Livet verkar genast mindre hopplöst.
