Den här helgen är alldeles osedvanligt ångestfylld. Jag kan bara inte släppa taget om rädslan inför det jobbiga samtalet på måndag morgon då jag ska ringa och tala om att jobbet jag glatt tackat ja till nu är dumpat till förmån för något bättre.

Jag förestället mig varenda detalj, hur den jättetrevliga sekreteraren kämpat med schemat och nu bara vill ha de sista detaljerna för att med en lättnadens suck kunna lägga det åt sidan och säga att "skönt, nu är det här ordnat inför sommaren" - och så ringer jag och förstör hennes planering. I hennes senaste mail till mig förklarar hon glatt att hon preliminärt har planerat in den veckan jag önskade vara ledig… och när jag läste det så steg ångesten till ett outhärdligt crescendo så att jag nästan tappade andan. Vad fan är det med mig?

Jag försöker plugga, men koncentrationen spricker oavbrutet. Jag kan inte sova, det krävdes 50 mg Lergigan för att klubba ner mig inför natten igår kväll och natten till imorgon lär bli än mer outhärdlig. Jag har ringt och ältat problemet med mamma, pappa, Storebror, Snövit, Ace och Silver och alla säger att de förstår, att det nog kan hända att jag får utstå lite irritation men att ingen dör av att någon blir arg på en och att det bara är att bita ihop och ta itu med det så snart jag kan på måndag morgon. Och så är det ju, självklart. Jag kommer inte dö. En okänd människas vrede kan inte skada mig (om inte människan håller i ett vapen och befinner sig inom ett rimligt avstånd från mig). Självklart kan jag inte tacka nej till 5500:- mer i månaden bara för att jag har råkat tacka ja lite för snabbt till ett dåligt jobb.

Jag bara avskyr att befinna mig i konflikt med någon. Speciellt när jag känner att allt är mitt fel - en konflikt där jag har utsatts för en oförrätt är mycket mer ok, då är jag arg istället för ångestfylld vilket är en oändligt mycket mer njutbar känsla. Men här är det jag som inte riktigt har rätten på min sida, som måste vara otrevlig och göra någon besviken. Det är så svårt att medvetet göra någon besviken när man så gärna vill att alla ska älska en. Dessutom är jag inte speciellt van vid att någon har anledning att ogilla mig, jag är så oförarglig att jag sällan framkallar nåt mer än möjligen en mild irritation hos folk.

Fan vad jobbigt allt känns just nu. Inte ens amerikanska pannkakor med hallon, blåbär och sirap kunde lindra ångesten (fast det var så gott att jag skulle vilja äta det till frukost varje dag i resten av mitt liv). När inte ens pannkakor kan få en att må bra, då är det illa.