Så var det överstökat. Jag skickade ett mail igår kväll för säkerhets skull där jag förklarade hur läget var och att jag skulle ringa henne på förmiddagen idag. Vilket jag gjorde, strax efter att jag sett kroppens minsta ben plockas ut under en stapedektomioperation. Kroppens minsta ben är väldigt gulligt, och väldigt litet.

Hon sa att hon nästan hade gråtit blod när hon fick mitt mail, men att hon ändå uppskattade att jag hörde av mig till henne (hmm… jag hade inte ens insett att jag hade alternativet att bara maila och sen aldrig höra av mig).

Så nu kan jag slappna av och ägna mig åt ÖNH-grejer och fantasier om pengar. Jag fick förresten reda på att en riktigt trevlig kursare ska jobba tillsammans med mig i sommar så det här jobbet verkar ha alla tänkbara fördelar.