Att salta en mimare

Det finns ett omvänt förhållande mellan hur uttråkad man är och sannolikheten att det finns någon online på Facebook att chatta med (eller nån som svarar i telefon, eller är sugen på en utdragen sms-konversation, eller bara råkar gå förbi och knacka på för att snacka lite skit och dricka te).

Idag var livet på akutmottagningen något mer actionfyllt än igår. Självklart hann jag med att chatta, shoppa på nätet och ringa en massa privatsamtal, men det beror dels på att vi var två underläkare och en kandidat, och dels på att jag är sjukt snabb. Jorå, det har sagts mig att jag är rena överljudsplanet när det gäller diktering, inskrivning, remisshantering, patientsamtal och allt annat underläkargöra. Visserligen har det sagts av de två grönaste underläkarna, men en komplimang är en komplimang så jag blev glad ändå. Överläkarna har också varit generösa med beröm senaste tiden, när jag tänker efter. I brist på kramar och tillgivenhet på hemmaplan så kan man ju iaf finna viss tillfredställelse i att vara duktig.

Pratade med min söta bästa underbaraste Cecilia idag. Jag ska förhoppningsvis spendera en helg i maj söderöver, i den stora fina staden, och det datumet jag bestämde lite av en slump sammanfaller med hennes födelsedag - ett sammanträffande jag tänker låtsas som att det var helt planerat från min sida. Ska försöka pressa in mamma, storebror med familj, Cecilia, Susanna och Anna i planeringen en där helgen.. det kan förstås bli lite tajt. Men det fina med att inte vänta ett år med att komma ner och hälsa på är att det faktiskt duger med bara en fika för att bli glad och nöjd, eftersom jag vet att vi förmodligen ses snart igen. Fina underbara kompisarna! (och störda men ändå underbara familjen)

Jag har en punkt i min nacke som, om man kommer åt den, ofelbart får mig att rysa till i hela kroppen på ett ganska behagligt sätt. Just nu kom en av kattungarna åt den genom att lägga sig på soffryggen och luta sig mot min nacke. Efter helgens beslut är det ju osannolikt att nån annan petar på den där punkten på ett bra tag, så det är ju fint att jag har snälla husdjur att gosa med istället.

Inga patienter så långt ögat når. 5 stycken avklarade på förmiddagen, inga alls sedan lunch. Men sätter jag mig här och skriver så lär de väl komma smygande, en efter en. Vi måste få hit några, jag ska skola in en ny kollega och handleda en kandidat, två omöjliga aktiviteter när man saknar patienter. Och att sitta och titta på när jag bloggar, hänger på Facebook och kollar klänningar på nätet är säkert underhållande men föga undervisande.

Men energin har kommit tillbaka nu.

Nu har jag sett Hellboy II, och borde skriva lyriskt om hur mycket jag älskade den visuella stilen i filmen, kanske med en liten avstickare om hur jag egentligen inte har mycket till övers för steampunk men hur den funkade finfint här osv.

Istället tänkte jag ta tillfället i akt att berätta något som ingen vill veta, nämligen om en av de märkligare av mina många fetischer: gälar och simhud. Abe Sapien, blårandig, gigantiska ögon, gälar, tunn fin hud mellan fingrarna…. *aaaah*

Jag har haft privilegiet att vila ögonen på många attraktiva män senaste tiden (inte minst den charmige Bek) och ändå är snubben på bilden ovanför något av det sexigaste jag sett på länge.

Och folk säger att jag är kräsen! Tsk.

"…. och så har han dessutom tagit Dolcontin, Iktorivil, alkohol och hasch. Har det någon interaktion tror ni?"

Jag vill sova nu.

Min inaktivitet har inga gränser numera. När jag ser tillbaka så ser jag hur jag tappat energi mer och mer, tills dess att vissa aktiviteter är helt uteslutna. Det finns inte ork för pyssel, kontakt med min familj, nya projekt, matlagning… knappt ens till att läsa böcker vilket annars är det jag älskar att göra mest av allt.

Eller är det bara en omprioritering av energin? För det verkar finnas en aldrig sinande källa av energi när jag jobbar, jag tar fler och fler jourer och äter sämre och sämre mat. I teorin har jourerna fördelen att man är ledig nästa dag - i praktiken ägnas dessa dagar nästan uteslutande åt sömn. I bästa fall sex…. det har jag iaf energi för, men tyvärr är tillgängligheten lite låg.

Ta ikväll som exempel: jag skulle kunna laga en god middag, stryka pärlplattor, läsa nån av de minst 10 olästa spännande böckerna som ligger under soffbordet, ringa min mamma eller en kompis, äta middag ute med mina kollegor, städa undan chipsen som står framme sedan i fredags, spela datorspel eller tapetsera sovrummet. Istället har jag som vanligt parkerat mig i soffan, framför tv:n, med datorn vid min sida och en påse godis inom räckhåll. 

En vacker dag kommer jag förvandlas till sten.

Jag ska fixa till mitt sovrum. Hittills har min insats för att förverkliga den här planen bestått uteslutande av att köpa saker, en skill jag bemästrar till fullo. Att däremot GÖRA saker brukar ta emot lite mer.

Saker jag har köpt hittills: 2 tavlor, tapeter, tapetlim, tapetuppsättningsprylar, slagborrmaskin. På väg att köpas är en ny sängram, madrasser, nytt täcke, fluffig tjock bäddmadrass.

Saker jag gjort hittills: inte ett skit.

Om någon som råkar bemästra fenomenet tapeter skulle kunna förbarma sig över mig så vore det fantastiskt. Jag betalar i kanelbullar och nackmassage.