Det pirrar i kroppen och jag hatar det.
Jag gör allt, allting jag kan för att få bort det. Jag har spelat Negasonic Teenage Warhead i ipoden femhundra gånger, sett hela säsong två av Big Bang Theory, haft filmkväll, bakat, tapetserat, planterat,  lagat mat, klappat katter, raggat på nätet, pratat med vänner, ältat, gnuggat, vridit och vänt.

Men det slutar aldrig. Det fortsätter obönhörligen. Det bränner, svider, klöser och river. Det drar och sliter, kväver och biter. Det dränker hela min värld, tar bort alla färger, sväljer all mening.

Jag hatar det. Det där jag säger att jag inte vill ha, men skulle ta emot med öppna armar om det erbjöds. Det DÄR.

Fan.