Att salta en mimare

Mitt bredband har kukat ur igen. Jag blir så trött, så trött, så trööööööööött på datorkrångel. Allt som kan gå fel med datorer och bredband har drabbat mig den senaste tiden, vilket allvarligt har skadat mitt internetdejtande, vilket i sin tur får en direkt effekt på mitt sexliv, vilket gör mig cranky och irriterad. Telia är skyldig mig ett ligg, kort och gott. Jag kan nöja mig med killen i kundsupporten, han lät söt.

För ett tag sedan började bredbandet krångla, det blev mer och mer instabilt, sidor laddades ibland, ibland inte. Bildtunga sidor tar evigheter att ladda, tv-mottagningen (bredbandsdigital-tv) blev mer och mer kass och det gick till slut så långt att det var snabbare att surfa på jobbet. En sån oerhörd förnedring, ja ni fattar väl?

Jag kontaktade Telia och de lovade skicka ut en tekniker. Denna tekniker kontaktade mig några dagar senare och fick nyckel till min lägenhet. Han ringde mig sedan ca 10 gånger under dagen när jag hade psykiatrisk mottagning med olika teorier om vad som var fel ("din wi-fi router"/"din digital-tv-mottagare"/"din mamma") samt med påpekanden om att jag hade kopplat in allt i fel jack och hur otroligt ruttna och skabbiga telekablar jag har i lägenheten. Han klippte av några onödiga telekablar som han tyckte var extra motbjudande och lämnade sedan lägenheten och proklamerade att han inte hade hittat något fel men att han skulle göra en långtidsmätning på några dagar och sedan återkomma.

När jag kom hem fungerade allt felfritt. WTF? Glad i hågen laddade jag ner massor med musik, såg på alla onödiga tv-program jag kunde hitta (vi snackar Top Designer och annat kvalitetsbrus) och började återuppta mitt spännande onlinedejtingliv. Ett sms anlände och meddelade att mitt ärende var avslutat hos Telia. Långtidsmätningen visade inget fel alls. Livet flöt på.

Nu sedan några dagar: åter kaos. Samma fel, slumpmässig uppkoppling, man måste ladda om varje sida 5-6 gånger, tv:n krånglar och AAAAAARRRRGGGGGHHHHHH!!! Varför?

Det värsta med alltihop är att Teliamänniskorna nu kommer betrakta mig på samma sätt som jag betraktar patienter som säger att de är allergiska mot antihistaminer och därför måste få benzodiazepiner mot sin ångest jorråserru inget annat funkar, dvs med en viss skepsis. De kommer tro att jag slickar på mina skabbiga telekablar för att kortsluta systemet så att jag får sällskap av en teliatekniker i mitt ensamma eländiga liv. De kommer tro att jag hittat på allt för att få uppmärksamhet. Eller, och detta är värst av allt: de kommer tro att jag är en spånig blond brud som har problem med bredbandet för att hon av misstag kopplat in microvågsugnen istället för datorskärmen och nu undrar varför hon bara ser en snurrande tallrik med finduslasagne istället för internet explorer.

Detta inlägg är för övrigt skrivet på jobbet. Bara så ni vet.

Det doftar kanelbullar i min lägenhet. 41 små mästerverk i fina lila blommiga bullformar vilar nu i frysen, minus två som vilar i min mage. Jag har snickrat ihop världens godaste vitlöksdoftande köttfärssås med både chili och örtkryddor, och doften blandar sig med kanelbullsdoften på ett inte alls oangenämt vis.

Halvligger i soffan under min fluffigaste yllefilt. Rummet är upplyst av levande ljus, på väggarna, i öppna spisen, på bordet. 

Kort samt, mys is in the air.

Det enda som saknas - och det saknas så oerhört - är en man. En snäll, vacker och rolig man som kan sitta här och äta min köttfärssås och mina kanelbullar, skratta åt mina dåliga skämt, få mig att skratta med egna, ännu sämre skämt, lyssna på mina banala problem och vila sitt huvud i mitt knä. Jag vill ha en nacke att kyssa, hår att smeka, händer att hålla.

Just nu känner jag mig väldigt, väldigt ensam.

Spännande men lite småjobbig jour inatt. Dagen efter passerar som vanligt i ett töcken av godis, snabbmat och gamla avsnitt av Angel. Funderar på att baka kanelbullar imorgon.

Vackra blonda underarmarna har lämnat stan, men stannade på fika på akuten först. Fick en kram där jag noterade att 1) han ÄR verkligen lång och 2) DAMN vad gott han luktar. Sådär så att man vill borra in näsan och ta ett djupt andetag och mmmmhmmmmmm.

*gny*

Och nu, te, tv och kaviarmackor. Händelserik dag indeed.

Andra veckan på psykiatrin har börjat. Jag inledde med att försova mig, hann inte duscha, stressade iväg till Ankis katter, stressade vidare till jobbet….

… och kollade min mottagningslista, som innehåller en och endast en patient idag, strax efter två. Tjohej! Men det förstås, jag är ju JOUR, vilket betyder att jag går och bär på en sökare som jag bara har hört pipa en enda gång hittills.

I lördags var det grillfest ute på gården. Bra uppslutning, vi var väl en sisådär 9-10 personer tror jag. Kvällen slutade med att vi var inne hos mig, drack kaffe, klappade katter och lyssnade på musik. Fantastisk kväll! Optimalt grillväder, bra sällskap. Och väldigt kul att vi var hos mig för en gång skull (jag borde städa oftare). Katterna låg och sov hela nästa dag, utmattade av all uppmärksamhet. Precis som matte, som var utmattad av allt vin.

Det finns en underläkarevikarie som jobbar här just nu. Han är söt, lång (quite possibly den längsta människa jag träffat), rolig och trevlig. En sån där person som man inte uppmärksammar direkt, men som bara växer och växer ju mer man tänker på honom. En sån där som doftar så gott att man vill krypa tätt intill. Med underarmar fulla av blonda vackra hårstrån som man vill klappa på (jag undviker här ordet "päls" för riktigt så tätt växer det inte - men nästan). Underläpp som ser ut att smaka gott.

Intresserad av mig? Hah! Knappast.

(om ni hör ett ljud i bakgrunden som låter litegrann som en vådaskjuten säl och litegrann som en älg i brunst, ungefär MMMÖÖÖUUUUUGGGGGH, så är det mitt libido som tutar)