Det doftar kanelbullar i min lägenhet. 41 små mästerverk i fina lila blommiga bullformar vilar nu i frysen, minus två som vilar i min mage. Jag har snickrat ihop världens godaste vitlöksdoftande köttfärssås med både chili och örtkryddor, och doften blandar sig med kanelbullsdoften på ett inte alls oangenämt vis.

Halvligger i soffan under min fluffigaste yllefilt. Rummet är upplyst av levande ljus, på väggarna, i öppna spisen, på bordet. 

Kort samt, mys is in the air.

Det enda som saknas - och det saknas så oerhört - är en man. En snäll, vacker och rolig man som kan sitta här och äta min köttfärssås och mina kanelbullar, skratta åt mina dåliga skämt, få mig att skratta med egna, ännu sämre skämt, lyssna på mina banala problem och vila sitt huvud i mitt knä. Jag vill ha en nacke att kyssa, hår att smeka, händer att hålla.

Just nu känner jag mig väldigt, väldigt ensam.